där jag bor.

Området själv är trist; här finns inte mycket mer än tysta gator, fönster upplysta av ljusstakar, bilvägar som löper om varandra och några träd och buskar som alla är utan löv. På eftermiddagarna när mörkret och skuggor faller över gatorna, infinner sig en alldeles speciell tystnad. Den är kompakt, också utan snön.

I ett av hyreshusen dras persiennerna upp, en julstjärna och pelargon blir synlig. Blombladen har börjat torka på vissa ställen, från gatan går den att urskilja om man tittar noga. Vad som inte syns ordentligt är några mindre prydnadssaker - två små glasskålar, en sorts kristallglittrande ljushållare - och en mindre murgröna vars gröngula bladverk hänger ner över marmorbläcket.

Jag tänker på Che Guevara, kvinnokampen, när homosexualitet betraktades som en sjukdom och man ringde och sjukskrev sig. Den sortens revolution. Klockan visar fem eller sex och då, om de alldeles vanliga vardagarna, stannar bussarna och släpper av människor vars händer bär portföljer, cigaretter eller verktygslådor.

Från fönstret kan man se dem. Bakom murgrönan och glasskålarna kikar jag på de som går av och går på. Revolutionen finns där som i revolutionens Frankrike, som under berlinmurens fall, som vid Ches sammansvurna uppror; den finns där, fastän mindre kraftfull och kanske mer ensam.

Under armen har de väskbärande, cigarettrökande, snabbgående sina egna kamper och revolutioner. Kvarlevor från det undertryckta, gamla och dammiga, revolterna och revolutionerna som aldrig blev, de som väntar att komma, de som glömts bort, de som uppnås varje gång de tar ännu ett promenadsteg framåt - allt detta liksom vibrerar i fingerspetsarna. Om än mycket mycket lite.

allvar

jag sa nån gång, det var inte länge sen, att: nu har jag slutat vara pretentiös. har lämnat en era. har slutat ta mig själv på så stort allvar. jag kan skratta åt mig själv, för det är väl det som är distans, att skratta åt sig själv. eller med. jag kan håna. jag kan håna mig själv och det är knäckande. jag lägger mig i sängen och får svårt med sömnen. distans, my ass.

men alltså

man har bakom sig en lång historia av spruckna förväntingar. molnen drar ihop sig. jag ser det från busshållsplatsen. gatorna, bilarna, regnet - allting hörs. viskar. ropar. vrålar. det är bara himlen som tystnar. och där står jag med matkassar i händerna.

kommer hem. har tre fönster i köket, i det mittersta är persinnerna neddragna. jag finner mig själv ensam, men jag finner mig inte i ensamhet. det finns olika sorters ensamhet, den självvalda och den ofrivilliga. den i gemenskap när man inte får säga sitt, till exempel, och den konstanta, den själsliga. den här ensamheten kan jag stå ut med.

för det är som när man skyndar sig från bussen på väg hem, och det regnar. eller snöar. eller blåser hårt. och man har för tunn jacka för att man tyckte den var fin med sjal till. man står ut, på grund av vetskapen att snart komma hem, värma sig - och sen orka ta sig ut igen. då kan man stå ut med det mesta. det kan också vara så kallt att man tror att det ska vara så. blir till ett konstant och naturligt läge.

och man kan bygga sitt liv på förväntningar. är det inte så nån sorts mening skapas? jag har ju en resa i huvet, jag drömmer om tåg. enligt freud är det nåt om sex.. allt är fallos... men jag drömmer inte om tunnlar. jag drömmer om resan och landsvägar och mina inre resväskor. bilen som kanske lämnar mig nånstans i ingenstans - resväskor som två tysta gravstenar bredvid mig. det är tågen, känslan av att vara på väg, drömmer aldrig om destinationens slutpunkt.
för nånstans letar jag kryphål. en fristad från förväntningar.

tänk: vad gör dig lycklig? så gör det.

säger förväntingar och förlåt för att jag sparat och samlat men jag kan ändå inte leva upp till er. och jag tänker på ensamhet... och det här som min favvogubbe hjalmar söderberg sa:
jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.

jag vet saker, men hur fan tror man?

HEJ livet

nu har jag tvättat lakan, örngott, strumpor, linnen, trosor. handtvättat linnet med fläckar och skrubbat försiktigt med klorin, nu är det nästan helt vitt. vitt som reklamleenden. vitt som a4-papper. jag känner en viss sorts tillfredställelse. jag är nöjd. från tvättpåsarna luktar det friskt av grumme, inga speciellt starka dofter som från parfymerat sköljmedel.

bara rent.

och ikväll. det är fredag, jag känner inte för nåt. trots att en drink eller två inte skulle sitta fel, trots ledighet och ren tvätt. det blir så ibland, man är tillräckligt nöjd med tillvaron att det kvittar en decemberkväll. det kvittar för gud och tapeterna och grannkatten bryr sig inte heller. man är nöjd och lat och trött. men tröttheten sitter inte i ryggraden som den brukar, den är i sinnesstämningen, i blicken. källan går liksom inte att finna i lederna.

men VAD FAN. jag blandar en drink, ja det gör jag. sitter vid köksbordet och i fönsterbläcket en vissen, torkad, nerfallen

DÖD azalea,

i vit kruka förvisso. en vit, hel och ren kruka som piggar upp DÖDEN. och bredvid den ett halvtomt mjölkpaket, som jag inte ställt dit. eller glömt. eller vad nu orsaken kan vara att den står där. men den står där lika självklar som blomkrukan, dom svarta ljushållarna, flodhästen i keramik, en prydnadssak som vilken annan.

HEJ, mjölkpaket säger jag. HEJ livet. man lever bara en gång, tror jag. tvätten är tvättad och det är fredag. jag känner inte för nåt, och just nu kan jag inte göra så mycket åt det. men jag ska duscha och klä på mig, låsa dörren efter mig och ta en buss och hitta orken och säga HEJ och inte vissna som blommorna i fönstret.

härlig tvåa nära till stan (och bittert förfall)

Hemma är ljuset svagt, persiennerna neddragna och jag funderar på att försöka få fyr i pipan. Nu när stämningen ändå är sådan. Från de små högtalarna i vardagsrummet, vars sladdar C alltid snubblar över, hörs John Coltrane och typisk pappamusik. Jag undrar varför jag plötsligt blev på det här humöret. Bestämmer mig för att inte lyssna till svaret.

Så jag tänker på hur jag vill bo i framtiden. Tänker på en lägenhet nära tunnelbanan och Turteatern i Kärrtorp. Men nej. Jag vill inte hoppas och sedan bli besviken. Och jag borde inte prata om det, eftersom det lätt blir inget av något. Men i alla fall. Tanken tilltalar mig.

Jag ser framför mig bokhyllor, soffa och säng i ett (bäddsoffa), stor matta och min rislampa i taket. I fönstret tänker jag mig krukväxter och utanför, på balkongen, röda pelargoner i blomlådan och en fåtölj, ett litet bord och en askkopp för pipa. Då kommer jag nog vilja ha katt som sällskap! Närmare än så kommer jag kanske inte tvåsamheten, tänker jag mig. Tillsammans med katter och krukväxter och påhälsande vänner i så fall. I mitt huvud låter det fint och praktiskt men ibland låter det såhär:

Om man ändå får en trivsam tvåsamhet i Kärrtorp med öppen planlösning och odramatiska tapeter. Man skulle kunna ha tjocka väggar och fria ytor, och för säkerhets skull en dörr som gnisslar då den vidrörs så att man förvarnas om någon går eller kommer in. Ja, en tvåsamhet i vilken stockholmsförort som helst egentligen, med fåtlölj i hörnet med ryggen mot rummet, om tvåsamheten kräver ensamhet för en stund. Och en dammsugare med inbyggd luftrenare, för sjutton.

Sedan händer det att huvudet slutar sjunga och låta.

tankeklot

Fredag. Räkningar är betalda och sparkontot aningen större. Australien, tänker jag. Dit ska jag visst. Jag har inte funderat så mycket mer på det. Jag vet att jag kommer lämna det här kalla landet, med alla människor i det, och jag vet att allt som finns här känns tryggt, säkert, bekant. Och när jag åker härifrån kommer jag undra om Sverige fortfarande existerar.

Ungefär som: Kom världen till mig, eller jag till världen?

Storhetsvansinne. Den lilla solen i centrum. Men allt som snurrar kring den, förutom dess egna tankeklot, är en myt. Varning för kollisioner.

Dom där människorna

Jag tänker mig att det säkert finns människor som vaknar med strumporna ut och in och med brandgula lite för små tights som kanske mest passade i lågstadiet. Kan man ju tycka. Och med ögon som blåa brunnar och håret i brunröda tovor, som två tofsar på vardera sida.
Dom här människorna vaknar kanske svettiga efter en drömrealistisk natt med dansande björnar och svarta katter i svarta stövlar. Dom har mörka ringar under ögonen och rosiga kinder, men det är förstås kvarglömt från gårdagens rouge. Det är okej att låtsas. Och dom vaknar oftast med musik i bakgrunden, som känns som ett soundtrack, som om dom är med i en oscarsbelönad film. Kanske från Polen men inte bortglömd ändå.
Brandgula tights kan sitta obekvämt när dom inser att dom sitter på och strumporna irritera när dom halkar ned. Och deras olivgröna t-shirt är för kort så att magen putar ut. Dom tittar ned på sig själva och undrar hur den hamnat där. Egentligen är inget konstigt eller onaturligt.
För dom vaknar alltid likadant som dom kvällen innan somnat.
Dom glömmer alltid bandspelarn på.
Dom glömmer alltid att tightsen är för små och urväxta och att det är viktigt att borsta håret. Som mamma sa. Som det sas.
Det är lätt att glömma. Men varje gång dom vaknar undrar dom alltid lika förvånat hur det kunde bli såhär. Hur kunde det bli såhär?

Har väntat

Jag har väntat på mörkret, vaktat ljuset, väntat på himlen
och tidens gång.
Väntade på skeden som kanske skulle böjas, på vinet och de tomma flaskorna
jag aldrig tog bort.
Jag väntade på att återförenas, och att skiljas, väntade på tabletter och tömda pillerburkar,
på lugnet, på renhet, med sökande pupiller.
Jag har väntat på timmarna och räknat under tiden, sekunder, minuter och allt därtill. Som en lek, som hide and seek, som om någon kommer och hittar mig snart.
Jag har ätit kakor, rökt under fläkten, druckit sexpack öl, somnat på en soffa i en stad jag knappt känner till.
Jag har väntat på att avgiftas, från glassbilen, en glättig melodi som går på repeat på repeat på repeat
i huvudet.
Från en konstant kissnödighet, en aldrig upphörande ängslan,
på avgiftning
för mamma
för de ensamma hemmafruarna och yogakvinnorna,
för de bedragna
för den politiskt korrekta.

Jag har feberyra. Tunga ögonlock. Ser knappt att det är sol men jag trampar i löven.
Jag blir yr. Yr av alla gula löv på marken.

Ett hej är inte alltid ett hej

Kursledaren pratade om säkerhet och ganska snart petade han in, mellan hantering av rån och falska sedlar, det viktiga i att alltid rikta sitt hej mot kvinnan i sällskapet innan blicken och hälsningen vänds till mannen.

Det var alltså en säkerhetsutbildning som då jag gick den, för ungefär ett år sen, mynnade ut i en slags kurs i vett och etikett. Alltså några råd till oss som föddes med en såndär syltburksetikett fastklistrad på pannan där det med stora bokstäver står: KVINNA. Den har liksom kliat och skavt i huvet sen dess.

Egentligen fattar jag grejen. För som kursledaren sa, så finns en risk att den andra äkta hälften ser det som ett hot, som ett intråg på hennes revir. Och det vill man ju inte. Det kan bli obehagligt. Kanske till och med stötande och uppfattas som någon form av invit. För det spelar ingen roll hur mycket medarbetare jag än är. Min främsta etikett kommer alltid att stavas kvinna och min roll kommer alltid bestå i att vara söt och villig att både suga kuk och stämpla in rätt antal varor.

Ett hej är inte alltid ett hej och från och med då började jag tänka på vem jag sa hej till först. Med hänsyn... till något.

Jag ska sluta suga kuk.

Underdog

Det ligger en jäkla massa kosmisk verksamhet bakom mötet mellan två människor som faktiskt har en chans att börja gilla varandra. Jag såg honom idag. På golvet vid sängen hade min vän skolkataloger på hög som jag bläddrade i den här morgonen. Jag såg det där ansiktet som jag började gilla och jag tror att hela universum sa till mig att jag skulle älska honom. Det gjorde jag, och jag tänker när jag ser honom, 2004, ovetandes, oskyldig, att jag vill säga något. Som typ att jag vet hur det blev. Jag har inga kloka råd att ge, inget mod, ingen visdom fyra år senare. Och fan heller att jag vet något om kosmos.

I köket lyser solen in. När jag kom hem stängde jag inte ytterdörren efter mig. Det är fint väder. Jag släpper liksom in det. Jag lagar mat som inte är komplicerad, värmer orientalisk soppa i en kastrull, blandar ut med tonfisk. Jag lyssnar på Bob Dylan för att jag för två dagar sen upptäckte att jag gillar honom. Jag läser Factotum, skriven av Charles Bukowski och jag får lust att förklara varför jag tycker att han är helt okej. Så jag skriver något om det.

Hans alter ego, Henry Chinaski, är ett fyllo, bötfälld för allt från att ha blottat sig till otaliga rattfyllor, och han anstränger sig inte speciellt mycket för att behålla ett jobb. Förutom på Postverket, som han arbetar på i elva år, men det är senare, och då ägnar han nätterna åt att supa, knulla, och komma till jobbet okammad, bakis, sliten.

Men Bukowski säger att han älskar kvinnor. Och jag tror honom. Han romantiserar inte kvinnorna han skildrar, sätter dom inte på piedestal och inte heller är dom mesiga kuttersmycken. Bukowski ville ha en brud som han kunde dela sina intressen med. Alltså supa, slåss, älska och spela på hästar med. Och såna brudar hade han.

Nina Lekander skriver i efterordet till Postverket att Bukowski är som en toalett vars spolknapp hakat upp sig och står och brusar i bakgrunden. Och att brusande toaletter ändå är något man kan stå ut med... typ. Och ibland läser man en mening som gör att man tappar andan lite grann. Så man måste läsa uppmärksamt.

Det är hur som helst en fin dag, som gjord för att sitta ute och tänka på skolkataloger och kolla upp upp på träden o himlen. Och Dylan sjunger.


I wasn't born to lose you. I want you, I want you, I want you so bad, Honey, I want you.

kärlek mord & passion

det börjar här och jag är fjorton igen.

efter fem dagar i haninge är jag på fötterna igen. vila, säger vissa. och jag har gjort det. vad som förväntats är egentligen självinsikt, men jag är mest frustrerad. idag kom ett brev på posten från fanny. det ska jag läsa på bussen.

och jag har inte kommit fram till något förut att jag på något sätt vill hindra den gnagande känslan från att äta upp mig helt och hållet. tiden är en tand som tuggar och tuggar.

jag är fjorton och arg.

bussbyte.

klockan blev nästan tolv och jag rökte min cigg och klev på bussen. och det är som en tvångstanke att jag tittar efter någon vid centrum, söker blicken över de tomma, alltid så tomma, hållplatserna och busskurerna och snurrande reklampelare. alltid samma sak,

ingenting.

och vad jag än gör så är det då, när jag förvirrat men målsökande scannar av området som jag inser - det här är ensamhet. och det spelar ingen roll vem jag är med eller vilken bok eller gratistidning jag håller i handen, bara

ensamhet.

med insikten om att vad som slets ifrån mig trots det existerar någonstans i närheten av ett folktomt och gatubelyst centrum - någon jag lämnat och på samma sätt blivit lämnat av. jag är på bussen och den rullar förbi som om ingen jävla sak någonsin hänt.

i gullmarsplan är det bussbyte och så vaknar jag.
hel och utvilad, typ.

kort oläsligt, försök igen

Tisdag. Nytt kapitel, överstrukna ord, utrivna sidor, jag knycklar ihop och kastar. Fast jag mer önskar att jag kunde. Här sitter jag och svarar inte i telefon. Jag går inte att nås, något slags fel på nätet, och jag är fullt upptagen med att idissla, koka tevatten, glömma mjölken på diskbänken. Gick runt sjön tidigare, tog en paus vid vattnet och solen sken i ansiktet. Jag tog upp blocket och skrev om lycka i radhusområde. Alltså, inte mitt, det var något om Svenne Banan-lyckan, den bakom grön hägg och vitblommiga gardiner. Passerade ett just sånt, ett välordnat och sparsamt inrett köksfönster och uteplats med mörkblå trämöbler. Finns lyckan i en radhuslänga i Tyresö? Jag kände något och det var omöjligt att skilja på bra eller dåligt, skräck eller välbefinnande. Jag vet ju allt det där om dåligt utmärkta skiljelinjer.

Satt på en mossig klippavsats. Kunde sträcka ut armarna. Som här, som nu. Ingen risk att något slås i, inga blåmärken att befara. Ingenting som står i vägen. För fyra månader sen var det stor säng för två, vardagsrum och igenväxt uteplats, datorbord och kängor i skoställ. Jag har inget skoställ nu, och inte något datorbord för den delen. Och en annan säng, som är min, står i ett annat rum, som jag också kallar mitt. Mina ytor är inte fria, jag sprider ut saker på golven och snubblar på kuddar, tröjor - den där kalendern som jag lät ligga.

Sanningen är att jag stryker över och knycklar ihop. Men jag kastar inte. Låter det ligga på golvet. Lägger i plastmapp. Gömmer i byrån. Sen skjuter jag in det mesta under sängen, stoppar undan och låter det damma. Och det dammar något alldeles för jävligt.

nödutgångar

Tillbaka i kassan. Rynkiga händer som håller fram sedlar, tanter med rosa läppstift och munnar som raka streck. En och annan gubbe med medtagna påsar i tyg, kanske från domustiden, eller vad vet jag. Barn som inte kan bättre argumentation än panikskrik och päron med en härskarteknik som baseras på För att jag säger det. Och jag. Letar nödutgångar och bestämmer mig för att le snällt istället för att trycka på larmknappen, trots att jag ibland tycker mig ha rättså acceptabla anledningar till det. Men vem är jag att avgöra.

Räkna ner timmarna, leka tankelekar, skriva Listor och Viktiga Saker på kvittopapper som jag ändå glömmer och tvättar sönder i byxfickorna. Sen rast och kvällstidningskonsumtion i fikarummet, och knuten mage när Aftonbladet slås igen. Och kanske finns en poäng med att tv-tablån och serierna är i slutet för att eventuellt skapa god stämning, som orkestern på det sjunkande Titanic. Men då är det förstås redan för sent. Världens längsta kvinna död, ryssarna bryter fredslöfte, tribal-Anders lekte Need for Speed for real och stoppa tjuvar och flickvän stolt under bred hjältearm. Håhåjaja.

Så tillbaka igen.

Le och sympatiskratta åt trettioårskrisens putslustigheter som: Om det var bra så? Hoho, det ska man aldrig fråga en kille. Och jag fattar egentligen inte det roliga och ibland ser jag mest allvarlig ut och vill fråga: Hur menar du då?

Och jag undrar när vuxenbekanta slutar fråga vad som händer efter gymnasiet, eller vad
jag ska bli när jag blir stor, eller vad som händer för terminen. Kanske är det inte så många som frågar men ändå.

tiden.

kommer hem, stänger dörren om mig, låser, äter nudlar som kallnat för några timmar sen. det börjar bli höstkyla, eller så inbillar jag mig, och pälsar på mig med skinnjacka och dubbla strumpbyxor. kanske längtar jag en aning. på att tiden ska gå och att dagarna på jobbet ska försvinna iväg hastigare. och ändå går jobbtimmarna i snigelfart men dagarna så snabbt att jag tappar räkningen, och fattningen en aning.

hide and seek

För en stund avsa jag mig mitt liv och jag avsa döden. jag låtsades som ingenting och jag pratade om ingenting och allt jag sa va osammanhängande och mitt liv var fragment av händelser jag knappt mindes.

Vad tänker jag om det här om två år?

Det här - mitt liv, min kris, min rastlöshet, ett slags resultat av viljelöshet, som växer och frodas i självutplånande?

Mitt liv, min väv.

Och jag har höga förväntingar. Men jag känner inga förväntingar alls. Jag hänger med utan att hänge mig. Det är att leva halvt. Jag har sagt hejdå till några saker i mitt liv. Saker som varit viktiga och stora, men som inte finns här längre. En relation. Den är borta nu. Vad minns jag? Gott och ont som verkar tillsammans. Jag känner kärlek och hat, men det verkliga hatet är likgiltighet och inga sånna känslor går att skönja. Likgiltighet är inget för mig. Jag dövar. Dövar med böcker, dåligtankar, självömkan, ängslan... cigaretter.

Något får mig att tänka klart och allting låter värre än det är.

Jag letar efter äkthet. Klarsynthet, my ass, tänker jag för den har jag gett upp. Jag ältar och dividerar men jag fattar ju att jag inte kan vara objektiv. Jag är en subjektiv sanningssökande, och någon säger Josefin, börja känna, känn, känn. Skrattet är svaret på allt, kanske. Att sluta upp med knutna sorgnävar och att sänka garden. Är det DET som kallas distans?

Kärlek är kärlek är kärlek. Mamma, jag tror att jag är ute och cyklar, säger jag till henne. Varför tror du det, undrar hon. Jag cyklar och blundar, snabbt liksom. Jag letar äkthet och jag finner den men varför i helvete kan jag inte ta del i den?

Jag vill säga till honom att han vill ha någon annan, jag känner mig utanför i din kärlek till mig (Martina i Maken). Jag är inte den, du sätter någon annan på en piedestal. Jag fungerar tomrum i ett tomrum som är menat för något annat. Missförstånd, du vet. Du kommer fatta sen.

Yep, nu ska jag bädda om i sängen. Och det är ingen metafor för nåt, jag gillar bara rena lakan.

i fredags smed vi planer.

Modenytt på västfronten

De har satsat på en riktigt snygg marinblå färg. Att det sedan bara är små inslag av gult i detaljerna är snyggt; gult och blått är fint på flaggan men när det gäller klädesplagg är det sällan en bra kombination. Sen gillar jag också de bågformade axelpartierna som finns på alla plaggen,

säger Aftonbladets så kallade expert på mode om landslagets nya matchkläder,
och jag måste småle lite grann
och undra om hon inte bara hade kunnat säga skitfult.
Och så hade vi inte behövt fundera
så mycket mer på saken.

länk.

I´m good, I´m gone

upplevelser. jag är inte produktiv. jag lagar mat, plockar undan och samlar allt som måste diskas/ställas i någon hylla/slängas på köksbänken. jag börjar läsa en bok men jag tänker på annat, så jag kan inte riktigt koncentrera mig.
har börjat drömma om paris fast jag aldrig vart där. och vi har pratat om att åka dit helgen innan peace and love i borlänge. om jag har råd sätter jag mig på flyget med tre följeslagare. sen kommer jag väl hem igen och då kommer jag kanske längta tillbaka och kanske kommer jag börja resa och läsa en massa italienska böcker och gå på franska caféer. solen har tittat fram nu och ljuset avtecknar sig på soffan, det är ett sånt ljus jag tycker om. det kalla blåa ljuset, som kommer när solen inte rikigt når fram och molnen är som en grå filt över himlen, brukar jag skärma mig ifrån genom att dra ned persiennerna. idag är ljuset fint, jag låter det titta in.

några jag vill läsa:

Michele Vaccari
Alberto Moravia
Luca Bianchini

Appropå sängar

Och jag sitter hemma och har lagat lunchlåda, laxfilé med fänkål och stuvad spenat till. Jag vaknade tidigt idag. Jag steg upp och tog en hastig dusch, och därefter kände jag mig... pigg.
Sängen såg på håll övergiven och tom ut, vilket fick mig att tänka på min förra lite mindre, men alldeles egna, säng.

Och att här bodde vi en gång och vi delade på täcket.

Roliga saker

I kylskåpet:

4 heiniken
laxfilé
stuvad spenat
1 minimjölk
tranbärjuice
2 blodgrape
purjolök
nektariner
lammstek
fänkål
linssoppa
alfagroddar
dijonsenap
tonfisk
lingonsylt

I frysen:
två påsar broccoli
spenat
is från mcdonalds
pyttipanna
blåbär
lammstek

Borde detta säga mer om mig än vad mina skor gör?
Antagligen inte. Men ändå.

Uteplatsmetafor

Jag har en liten uteplats, där jag ibland sätter mig på en trappavsats och röker. Det är en ganska oskött uteplats. Jag har en slags buske i en stenkruka vars löv gulnat. En ranglig grill står lutad mot husväggen. Och så är det stenplattor på marken, och mellan springorna har maskrosblad, rötter och gröna växter letat sig upp på vissa ställen. Mitt hopp är som det fula, men så oskyldigt naturliga, som växer där det inte passar.

Alla tankar jag tillägnar honom är bara mörkertal i hans värld, inget som syns, inget som han vet något om. Jag hoppas, vilket är så fruktansvärt meningslöst och redan nu ser jag det som en förlust. Ändå är det så hoppfullt.

Saknad

Jag är jättetrött och det beror på diverse saker. Mina tankar går runt och runt och det stockar sig i halsen och magen knuts när jag tänker Nu är det dags att bestämma sig för vad jag ska göra här i världen. Med tiden, med dagarna, med åren. Och jag känner igen känslan och den säger bara att du vet inget, kan inget, det kommer bli ingenting av någonting.

Fast inte alltid. Men idag.

Jag har saknat några saker. Verkligen, ja, verkligen saknat. Jag får en gråtklump i halsen när jag tänker på det. När jag väl hostar upp den känns det alltid bättre efteråt. Efter gråten är man stark, det vet alla som gråtit, att gråt frigör hela centiliter, kanske deciliter, ångestmateria och slaggprodukter från en själv och alla ens små rädslor som får ta upp mer utrymme än vad dom förtjänar.

Men jag har i alla fall saknat saker i mitt liv som förut var jätteviktiga och helt självklara. Det är att jag ritade förut, typ som serier, målningar, teckningar, inte perfekt med rätt vinklar och bra skuggningar - men jag ritade. Jag satte pennan mot pappret och jag tyckte om det jättemycket. Det var jag. En del av mig. Ritade ständigt och jämt. Och nu är det borta. Nu har den rädda konventionella tagit över och hon säger såhär i mitt huvud: Alltså, du är nitton, ska man rita ska man göra det dugligt och snyggt. Men det finns så mycket som är fult att det liksom bara blir mer verklighetstroget om jag bara gör något åt saken, tar mig tid, vad som helst, och skapar något obegripligt.

Och jag har saknat att läsa. Sådär ordentligt. Har saknat att sugas in i en berättelse och må bra av hur fint orden passar i meningarna och tvärtom och läsa läsa. Bara så. Igår började jag läsa Afrikas gröna berg, jag hade den i bokhyllan och nu ligger den på nattduksbordet. Läste En fest för livet för länge sen och tyckte att den var torr, stundvis fascinerande och inspirerande men mest bara torr. Och Ernest Hemingway är gubbig och lite klappa på huvudet åt kvinnorna, och han dricker whiskey och i boken jagar han kudor med de så kallade infödingarna i Afrika. Jag tycker om det ändå. Och man ska kolla på konst hungrig och det bästa sättet att komma igång med skrivandet då man sitter med Det Tomma Pappret framför sig är att skriva en enda sann mening. Det är ernestsanningar, det.

Yes, saknat har jag.

Sluta tänk på det

Och jag skäms för att be och jag skäms för att gråta
Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det
Hur kunde du falla när han sa, jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Mina vänner säger: "Vakna upp
Och sluta tänk på det"
Men vad vet dom? Nu är nån annan än jag närmare
Livet innan det kunde jag, utan och innan
Jag kunde haft det så för alltid
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade

Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans
Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam
Och alla vill väl ha dig nu
Dom har ju väntat på det här
Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Det var en gång, det var en fest
Och jag gick med nån för hon påminde om dig
Men sen kom gryningen, jag reste mig, gick ut genom dörren
Och jag gick genom den tidiga morgonen
Den rena, tidiga morgonen

Och jag visste inte varför jag gjorde så
Åh, jag visste inte varför

Jag har hört att du träffat nån
Och den här gången är du riktigt säker
Och jag hatar att jag älskar dig
Älskar dig så mycket att jag hatar mig

Jag lyssnar på Håkan, precis som halva Sveriges befolkning.
Det är Håkan, jättemycket Håkan.

Som Vanilla Sky

Dagen är sen, men natten är ung, som det sägs. Jag sitter vid fönstret fem våningar upp och blickar ut mot en förort som jag under det senaste halvåret lärt känna bättre. Vita våningshus i betong, med enligt mig osmickrande vinklar, som jag ändå anser passar så bra in. Den ljumma men fortfarande kyliga vårluften. De tomma gatorna. Avlägsna röster från en fest längre bort. Den molniga himlen som dagen därpå skulle få mig att påminnas om filmen Vanilla Sky, när himlen är som en tavla av Monet. Den scenen då han sa: Minns det här.

Jag minns.

Sen lyser min mobil till av ett meddelande från samma person. Vet du vad fredag är? och något om att säga förlåt, och att sakna, så mycket att han kan upprepa det. Paus. Vad kan jag svara? Varför ska jag svara, när jag fäktat illa, förlorat mot en motståndare lika usel som jag och som sedan flydde. Jag vet, jag var där. Jag går ut från köket, lägger mobilen i väskan och jag och Johan tar hissen till bottenvåningen, för att röka på en plats med mindre folk än i köket. Av en händelse träffar jag en gammal kompis jag inte träffat på jättelänge, och sen en annan, som är på fest på första våningen.

Johan bjuder med dem och några andra till oss, dit fler människor kommit och där musiken är hög men inte alltför påträngande. Några timmar senare går jag och kompisen från förr till första våningen, en lägenhet som nästan är identiskt med den på femte våningen. Vi dricker öl, han häller upp en chokladsmakande och sötsliskig drink som jag tackar nej till. Vi pratar, det är så knäppt, säger jag och skrattar, att vi alltid träffas så här, oväntat och slumpmässigt.

Vinet påverkar min förmåga att fatta kloka beslut. Eller nej, det är inte vinet, utan saknad av förnuft och för mycket... känslor. Jag tänker på mobilen som kanske blinkar av ett inkommande sms. Och jag vill skriva: Jag saknar dig, jag har lagt allt du sagt som jag tyckte var viktigt på minnet - alla ord, alla mail och alla dina formuleringar. Det du sa innan det blev vi. Det du sa när det var vi. Det får inte försvinna, det här försvinner, du får inte försvinna. Den sortens desperation.

i don't fool myself with romance
i just live
phone number to phone number
dusting them against my thighs
in the warmth of my pockets
which whisper history incessantly
asking me
where were you

Och jag svarar, förstås, men utan desperation, utan att vara så som jag inte vill vara. Det är destruktivt. När jag håller mig undan från destruktiviteten som jag så lätt faller in i, mår jag bättre. Däri ligger förändringen. I mig. Jag försöker. Jag påminns hela tiden. Lockas dit. Viker mig, värjer mig och vänder mig för knivarna som flyger i luften åt alla håll. Och sen fortsätter festen. Den fortsätter inpå natten till tidig morgon, jag sover, vaknar, och vi fortsätter hela dagen. Samlar ihop vad som finns kvar, lever på ruset lite till.

Jag minns. Målningen av Monet. Att träden börjar bli så förbannat vackra nu, och att han vet att jag tycker om träd och att han sa något som jag skrev ner nånstans: Jag ska köpa en hektar skog till dig, bara för att du älskar träden. Men han är inte rik, och sånt går väl inte att köpa, bara sådär.

Vi leker blinda under tio minuter i en lägenhet som inte är stor, häller upp ett glas till och under natten drar vi samma skämt, om och om igen, och det är lika kul varje gång. Sen kommer morgonen, den kommer ju alltid igen.

Untouchable face

Jag kommer hem klockan fem, utmattad efter ett tungt pass. Efteråt hade jag vandrat runt på Odengatan, köpt ett par skor på Plagg & Pjuck, kommit fram till att jag nu för tiden mest bär svart, och sen köpt en t-shirt. Den var ljust gul, för att vara lite mer somrig.
Slutligen kom jag hem med två kassar, den ena tyngd av mina smutsiga sneakers som blivit utbytt av de nya, och den andra av två tetror med vin. Till imorgon, antar jag.

Det spelar ingen roll egentligen att min blogg blir lätt meningslös och flyter in i ordvågorna som sveper över bloggvärlden. Jag vill tillföra något, men jag vill undvika dom där känslorna av... prestationsångest, bajsnödighet när jag väl skriver.

Jag lyssnar på Ani Difranco, förstås. Hon sjunger nu:

you'll look like a photograph of yourself
taken from far far away
and i won't know what to do
and i won't know what to say
except fuck you

i krig och kärlek typ

shit, klockan är redan nio och jag måste duscha. det är fullkomligt fantastiskt, det här. ur min skit växer bra saker, ja, det gör det! fast på kvällarna är det mörkt, då måste man fly in i musik eller bok eller vin eller film.
som igår, då blev det dokumentär om tjejer i krig. tjejer som krigar. sen blev jag trött och kunde knappt hålla ögonen uppe.

det här är läskigt: s. ringde i natt och jag minns att vi pratade ganska länge med varandra, men, jag minns inte vad vi pratade om. eller vad jag sa. jag mer: jag är hemma och sover. han: oj, ringde jag och väckte dig? jag: ingen fara, jag sov inte så djupt.

men vad sa vi mer? alltså, jag minns inte. vet att jag pratade. sen fick jag sms från samma person som jag såg i morse: är du vaken?

vad kan jag ha sagt? sömndrucket: jag är på väg ut! ses i dimman. har vin i fickan. fred ut!

tänk om.

Farväl, storslagna förväntningar

Jag väljer att begrava. Inte plantera. Jag lever på hoppet, kan man säga. Att begrava är motsatsen till att plantera. Det kan aldrig växa upp till nåt fint, nåt hållbart, nåt levande. Man kan plantera andra saker, dock. Men inte just det här. Du vet det, jag vet det, han vet det. Det spelar ingen roll vem du är. Du vet. Jag bläddrade i en bok av illustratören Joanna Rubin Dranger. På en bild mot slutet av historien om fröken Märkvärdig begraver hon: Mina storslagna förväntningar. Förlåt för allt jag inte kommer vara, men jag kommer ändå aldrig kunna leva upp till er. Så farväl.

Hon ser lättad ut, fröken Märkvärdig, det gör hon verkligen.

Helljus

Jag vaknar av en dröm om en stad som faller i bitar. Det är gud så symboliskt, för staden är rik och välbärgad, och på bara några sekunder är den förstörd. Jag hör skrik. Det är nånstans i Asien. En man ropar. En hel stor stad, borta, inom några sekunder. Min mobil vibrerar några gånger. Kanske vaknade jag av den. Klockan visar på skärmen 04:30, och halvsovande läser jag sms:et: Tänkte gå och låna Äcklet imorgon. H. Nedanför finns ett sms från en annan H, och det enda jag hinner tänka innan jag somnar igen är att de bådas telefonnummer nästintill är identiska.

Från körkortsteorin skrev jag i anteckningsboken: Då man kör i mörkret blir ögat lätt synstressat. Mörkerseendet störs av de mötande bilarnas helljus.

Vi trivs alla nån gång i det trygga och mjuka i självömkan. Det är möjligt att bo under täcket och göra sig ett hem där. Det där mörka, kalla, dystra och tragiska och den där destruktiviteten kan ju liknas vid en varm säng att somna i. Alkoholisten med händerna envist omslingrade runt flaskan. Den deprimerade med sin depression. Vad skulle de vara utan dessa? Tomma? De är redan tomma. Jag känner min tomhet, tänker på det svåra i att fylla den. Har jag ens försökt? Ja. Har jag lyckats? Jag vet inte.

Dagen därpå svarar jag på smset: Å, läs den, bli inte deprimerad, bara.

Stängningsdags

Jag går hem från jobbet. Promenadsträckan är inte lång, det tar ungefär tjugo minuter i halvfart och på den tiden hinner jag skaka av mig dagen, som mamma skulle säga. Njuta av kontrasten mellan folktät stormarknad och tysta gator när klockan blivit över tio. Under tiden förbereder jag mig på tanken att han varit i lägenheten och hämtat ett brev som kommit med posten dagen innan. Jag hade lagt det på köksbordet. Jag hade diskat och torkat diskbänken innan jag gick till jobbet, för att inte verka olycklig. Jag diskar alltså av en annan anledning än den självklara, för att ha rena tallrikar att äta på. Och jag vill jag ringa och säga: Du är en jävla idiot som får mig till det här. Men jag stoppar mig själv. Var nånstans är det konstruktivt?

När jag kommer hem får jag för mig att lägenheten känns annorlunda. Ett meddelande som han skrivit med blyerts på ett tomt kuvert, är det enda beviset på att han varit här. Ändå är det som att rummen är i en annan stämning nu. Som om fingeravtrycken han lämnat omkring sig och stegen han tagit över golven är självlysande. Och hans meddelande är av ett trevligt slag. Det gör mig lika utmattad som när han sms:ar: Hur var det på jobbet? eller: Jag hoppas att du mår bra.

I måndags förra veckan skrev jag: Nytt. Allt från honom vill jag glömma, men också minnas. Jag är ledsen att det blev såhär. Vill inte älta mer. Han säger Förlåt, men det jag måste förlåta honom för är saker han inte ens kräver. Jag tänker på det där vi fick lära oss i filosofin, att det är frånvaron av saker som är den mest utmärkande. Tomheten kännetecknas främst av allt den inte äger, som en öken, som ground zero. Som en lägenhet där någon flyttat ut.

Idag tänker jag: Vad fan håller jag på med, han lever ju och finns. Men inte längre här.

Vår och Fredrik Virtanen

ibland händer det att livet ändrar riktning. det behöver inte vara någon makalös tvärvänding. det kan vara något litet. något som knappt märks utan mest känns lite grann. i magen, i lungorna. det är något med sättet att andas, som en lättnad, som att andas ut efter att ha hållit andan i längre än en minut.

vissa skulle kalla det vårkänslor. jag säger tre glas vitt, nytvättat hår och en intressant konversation, som slutar med några mycket starka drinkar på en fönsterkarm i odenplan.

våren är inblandad, förstås. men inte helt, inte alls helt.

och jag är fri och det är fint väder. fast jag känner mig aningen som Björn Gustavsson, i en sketch som jag såg på youtube. "singel och lycklig" vill jag minnas att den heter, och nydumpade Björn säger att han nu, som singel, är fri och kan göra allt han inte fått för sin förra flickvän. som att leka inte nudda golv, det tyckte hon inte om. eller att tillreda väldigt starka såser.

igår konstaterade jag ännu en gång att någon som jag gärna skulle vilja ha som kompis är Fredrik Virtanen. han är cyniskt aftonbladet-rubrikig i sina uttalanden, har söta kinder och jag tror att vi skulle kunna ha många intressanta diskussioner. och dagen efter att jag sagt detta, idag alltså, går han framför mig på tunnelbaneperrongen. han går bredvid mig uppför rulltrappan, med snabba steg förbi spärrarna och jag försöker så gott det går att hålla samma takt. av någon anledning, som säkert beror på alkoholen som fortfarande inte riktigt gått ur kroppen, vill jag ropa: Studio Virtanen, jag vill vara din kompis! men sen kommer jag på att studio inte är hans förnamn, såklart. skulle vara knepigt tänker jag, att han en sån kompisrelation då jag som av tvångstankar kallar honom för hans tv-programtitel.

han var väldigt lång, dock. det hade jag inte räknat med.

Att dö för

Lakanen luktar som vanligt, bekant, familiärt, och jag måste vädra ut täckena idag och byta örngott. Kan inte hålla fast längre i något som inte går att hålla fast. Jag begraver mig i en tröja som oavsiktligt lämnats kvar. Och fastän den är nytvättad inbillar jag mig att den fortfarande luktar han.
Jag blir arg och bitter. Allt är borta, skostället står tomt på hans converse och dom där svarta kängorna, och inte ens en använd skjorta finns kvar. Istället står tomglasen från festen i mars vid dörren och det där han fick av lejonet, och det som mest av allt gör ont.

Varför plågar han mig så?

Och sen är jag knappt arg längre.

Återvändsgränd

Ero dietro di te: det betyder Jag var bakom dig.

I måndags. Raderade jag alla sms i inkorgen. Borta, precis som han. Jag är fri och ensam. Han är fri och ensam. För första gången är vi jämlikar, tänker jag. Sedan sitter han framför mig i köket och hjälplösheten, tomheten, det försvinner. En timme senare kommer allt tillbaka.

Skakar av mig smärtan, som en dum och nybadad hund. Slickar i mig sorgen, hånglar upp mörkret. Minnena försvinner. Vissa stannar alltid kvar. Men jag litar inte på minnet. Försvinner som han.

Jag tar bussen till Tyresta. Solen skiner och det måste vara den första riktiga vårdagen. Det är ren luft, tankarna känns till och med lättare. Jag går på grusvägar, viker in på leriga stigar och hittar sjön. Försöker finna en väg för att runda den, följer en stig och klättrar över stenar och rötter. Stigen tar slut. Återvändsgränd. Jag sätter mig ned med blicken över sjön, äter av min medtagna bulgursallad och tar en cigg. Det är nice. För en stund tänker jag att jag trivs rätt bra så här, ensam.