Dom där människorna

Jag tänker mig att det säkert finns människor som vaknar med strumporna ut och in och med brandgula lite för små tights som kanske mest passade i lågstadiet. Kan man ju tycka. Och med ögon som blåa brunnar och håret i brunröda tovor, som två tofsar på vardera sida.
Dom här människorna vaknar kanske svettiga efter en drömrealistisk natt med dansande björnar och svarta katter i svarta stövlar. Dom har mörka ringar under ögonen och rosiga kinder, men det är förstås kvarglömt från gårdagens rouge. Det är okej att låtsas. Och dom vaknar oftast med musik i bakgrunden, som känns som ett soundtrack, som om dom är med i en oscarsbelönad film. Kanske från Polen men inte bortglömd ändå.
Brandgula tights kan sitta obekvämt när dom inser att dom sitter på och strumporna irritera när dom halkar ned. Och deras olivgröna t-shirt är för kort så att magen putar ut. Dom tittar ned på sig själva och undrar hur den hamnat där. Egentligen är inget konstigt eller onaturligt.
För dom vaknar alltid likadant som dom kvällen innan somnat.
Dom glömmer alltid bandspelarn på.
Dom glömmer alltid att tightsen är för små och urväxta och att det är viktigt att borsta håret. Som mamma sa. Som det sas.
Det är lätt att glömma. Men varje gång dom vaknar undrar dom alltid lika förvånat hur det kunde bli såhär. Hur kunde det bli såhär?