när jag var liten var jag spion

Jag tittar ut genom det ena lägenhetsfönstret. Från grannarnas fönster syns julstakar och pynt. Kikar efter någon form av livstecken, som en armrörelse, men allt jag ser är en katt som smyger över bakgården. Utöver det hör jag hur grannen rör sig över det golv som är mitt tak.

Minns att det var väldigt spännande att spionera när jag var liten. Spionera. Bara ordet är löftesrikt och, på den tiden, lite förbjudet. Jag och två kompisar brukade försöka tänka ut något vettigt att göra. Om någon föreslog: jag vet, vi kan spionera, följdes det oftast av två euforiska medhållanden. Vi gömde oss i buskar, kikade diskret in genom fönster i radhusområdet och följde efter personer som på något sätt såg misstänkta ut. Men vi tröttande ganska snabbt eftersom vi nästan aldrig sprang på något intressant. Fast nästan är en överdrift. Förutom då vi fick syn på två människor som ägnade sig åt SEX utan att ha dragit för GARDINERNA. Och vi skyndade därifrån.

Men förutom det, så var det i det stora hela svårt att hitta något som var värt att komma ihåg. Inga relationsdramer som i Days of our lives (inte ens som i vår favoritserie Vänner & Fiender), inga utomjordningar på rymmen. Ingenting. Någon som lagar mat i köket. Pelle på hörnet som röker en cigg. Den religiösa damen som skriver ett tackkort med en välsignelse för att någon varit så snäll och tömt luddet efter sig i torktumlarn.

Nu för tiden är det mycket lättare att spionera. Utsikten från mitt fönster visar inga relationsintriger eller svartsjukedraman. Men i skvallertidningar, på facebook och i bloggar verkar den skylda persiennprydheten som bortblåst. Som om det jag läser och det jag ser från fönstret är utdrag från två helt olika världar. Vilket det ju säkert är... Men för oss ex-spioner hade såna nya påhitt underlättat ganska mycket.

en presentation i jag-form

Det är himla trevligt med bloggar, jag kan inte säga att jag läser många, men jag gillar tanken med att skriva offentlig dagbok. Ändå måste det erkännas att jag ofta tycker att det är väldigt ospännande att läsa vad en person har för kläder under dagen, var det där jävla linnet är köpt, att hon bråkade med sin mamma, eller att han åt köttbullsmackor till frukost. Men plötsligt dyker det upp något mellan raderna, kanske en fin mening, något som berör.

Så om jag ska presentera mig här, liksom sträcka fram en visuell hand, så kan jag till att börja med säga att mitt handslag är ganska fast. Jag är emellanåt pretentiös, men jag lovar att det är ofrivilligt, jag är kall, varm, 19 barre, en realistisk pessimist (förutom när det gäller tid, då är jag en optimist), förtjust i en katt som heter Bosse, och tycker inte om när andra bråkar. Förutom på Ricki Lake. Nu när det inte längre visas nöjer jag mig med Svt:s gravallvarliga Debatt eller Grannfejden på trean. Nästan, nästan samma sak, men ändå inte, eftersom det är alldeles för lite "you can kiss my ass" och pekfingrar i luften.

Hur som helst är jag lite som vem som helst. Som inte riktigt vet hur man ska hantera det här jäkla projektet (kolon) livet som vår rektor höll tal om på utspringsdagen. Jag är ju inte alls säker på att jag i slutändan kommer få MVG som hon lovade. Och när allt kommer omkring hoppas jag att det inte sätts betyg på en sån sak som livet.

Ungefär ett sekel efter alla andra startar jag en helt egen blogg. Kanske att jag tycker det är lite läskigt att blogga, att det är därför jag värjt mig inför att börja. För att skriva en massa där man minst tio gånger i varje inlägg använder sig av Jag, måste ändå innebära att man blottar rätt mycket av sig själv. Jag kan ju vara ganska pryd. Men nu är jag här och postar ett inlägg, precis lika ytligt som genomsnittet. Fast jag har inte tänkt att det ska vara så mycket rosa på min sida. Och inga Dagens outfit-inlägg. Men jag kanske berättar vad jag ätit till frukost.