Stängningsdags

Jag går hem från jobbet. Promenadsträckan är inte lång, det tar ungefär tjugo minuter i halvfart och på den tiden hinner jag skaka av mig dagen, som mamma skulle säga. Njuta av kontrasten mellan folktät stormarknad och tysta gator när klockan blivit över tio. Under tiden förbereder jag mig på tanken att han varit i lägenheten och hämtat ett brev som kommit med posten dagen innan. Jag hade lagt det på köksbordet. Jag hade diskat och torkat diskbänken innan jag gick till jobbet, för att inte verka olycklig. Jag diskar alltså av en annan anledning än den självklara, för att ha rena tallrikar att äta på. Och jag vill jag ringa och säga: Du är en jävla idiot som får mig till det här. Men jag stoppar mig själv. Var nånstans är det konstruktivt?

När jag kommer hem får jag för mig att lägenheten känns annorlunda. Ett meddelande som han skrivit med blyerts på ett tomt kuvert, är det enda beviset på att han varit här. Ändå är det som att rummen är i en annan stämning nu. Som om fingeravtrycken han lämnat omkring sig och stegen han tagit över golven är självlysande. Och hans meddelande är av ett trevligt slag. Det gör mig lika utmattad som när han sms:ar: Hur var det på jobbet? eller: Jag hoppas att du mår bra.

I måndags förra veckan skrev jag: Nytt. Allt från honom vill jag glömma, men också minnas. Jag är ledsen att det blev såhär. Vill inte älta mer. Han säger Förlåt, men det jag måste förlåta honom för är saker han inte ens kräver. Jag tänker på det där vi fick lära oss i filosofin, att det är frånvaron av saker som är den mest utmärkande. Tomheten kännetecknas främst av allt den inte äger, som en öken, som ground zero. Som en lägenhet där någon flyttat ut.

Idag tänker jag: Vad fan håller jag på med, han lever ju och finns. Men inte längre här.