kort oläsligt, försök igen

Tisdag. Nytt kapitel, överstrukna ord, utrivna sidor, jag knycklar ihop och kastar. Fast jag mer önskar att jag kunde. Här sitter jag och svarar inte i telefon. Jag går inte att nås, något slags fel på nätet, och jag är fullt upptagen med att idissla, koka tevatten, glömma mjölken på diskbänken. Gick runt sjön tidigare, tog en paus vid vattnet och solen sken i ansiktet. Jag tog upp blocket och skrev om lycka i radhusområde. Alltså, inte mitt, det var något om Svenne Banan-lyckan, den bakom grön hägg och vitblommiga gardiner. Passerade ett just sånt, ett välordnat och sparsamt inrett köksfönster och uteplats med mörkblå trämöbler. Finns lyckan i en radhuslänga i Tyresö? Jag kände något och det var omöjligt att skilja på bra eller dåligt, skräck eller välbefinnande. Jag vet ju allt det där om dåligt utmärkta skiljelinjer.

Satt på en mossig klippavsats. Kunde sträcka ut armarna. Som här, som nu. Ingen risk att något slås i, inga blåmärken att befara. Ingenting som står i vägen. För fyra månader sen var det stor säng för två, vardagsrum och igenväxt uteplats, datorbord och kängor i skoställ. Jag har inget skoställ nu, och inte något datorbord för den delen. Och en annan säng, som är min, står i ett annat rum, som jag också kallar mitt. Mina ytor är inte fria, jag sprider ut saker på golven och snubblar på kuddar, tröjor - den där kalendern som jag lät ligga.

Sanningen är att jag stryker över och knycklar ihop. Men jag kastar inte. Låter det ligga på golvet. Lägger i plastmapp. Gömmer i byrån. Sen skjuter jag in det mesta under sängen, stoppar undan och låter det damma. Och det dammar något alldeles för jävligt.