tankeklot

Fredag. Räkningar är betalda och sparkontot aningen större. Australien, tänker jag. Dit ska jag visst. Jag har inte funderat så mycket mer på det. Jag vet att jag kommer lämna det här kalla landet, med alla människor i det, och jag vet att allt som finns här känns tryggt, säkert, bekant. Och när jag åker härifrån kommer jag undra om Sverige fortfarande existerar.

Ungefär som: Kom världen till mig, eller jag till världen?

Storhetsvansinne. Den lilla solen i centrum. Men allt som snurrar kring den, förutom dess egna tankeklot, är en myt. Varning för kollisioner.

Dom där människorna

Jag tänker mig att det säkert finns människor som vaknar med strumporna ut och in och med brandgula lite för små tights som kanske mest passade i lågstadiet. Kan man ju tycka. Och med ögon som blåa brunnar och håret i brunröda tovor, som två tofsar på vardera sida.
Dom här människorna vaknar kanske svettiga efter en drömrealistisk natt med dansande björnar och svarta katter i svarta stövlar. Dom har mörka ringar under ögonen och rosiga kinder, men det är förstås kvarglömt från gårdagens rouge. Det är okej att låtsas. Och dom vaknar oftast med musik i bakgrunden, som känns som ett soundtrack, som om dom är med i en oscarsbelönad film. Kanske från Polen men inte bortglömd ändå.
Brandgula tights kan sitta obekvämt när dom inser att dom sitter på och strumporna irritera när dom halkar ned. Och deras olivgröna t-shirt är för kort så att magen putar ut. Dom tittar ned på sig själva och undrar hur den hamnat där. Egentligen är inget konstigt eller onaturligt.
För dom vaknar alltid likadant som dom kvällen innan somnat.
Dom glömmer alltid bandspelarn på.
Dom glömmer alltid att tightsen är för små och urväxta och att det är viktigt att borsta håret. Som mamma sa. Som det sas.
Det är lätt att glömma. Men varje gång dom vaknar undrar dom alltid lika förvånat hur det kunde bli såhär. Hur kunde det bli såhär?

Har väntat

Jag har väntat på mörkret, vaktat ljuset, väntat på himlen
och tidens gång.
Väntade på skeden som kanske skulle böjas, på vinet och de tomma flaskorna
jag aldrig tog bort.
Jag väntade på att återförenas, och att skiljas, väntade på tabletter och tömda pillerburkar,
på lugnet, på renhet, med sökande pupiller.
Jag har väntat på timmarna och räknat under tiden, sekunder, minuter och allt därtill. Som en lek, som hide and seek, som om någon kommer och hittar mig snart.
Jag har ätit kakor, rökt under fläkten, druckit sexpack öl, somnat på en soffa i en stad jag knappt känner till.
Jag har väntat på att avgiftas, från glassbilen, en glättig melodi som går på repeat på repeat på repeat
i huvudet.
Från en konstant kissnödighet, en aldrig upphörande ängslan,
på avgiftning
för mamma
för de ensamma hemmafruarna och yogakvinnorna,
för de bedragna
för den politiskt korrekta.

Jag har feberyra. Tunga ögonlock. Ser knappt att det är sol men jag trampar i löven.
Jag blir yr. Yr av alla gula löv på marken.