nödutgångar

Tillbaka i kassan. Rynkiga händer som håller fram sedlar, tanter med rosa läppstift och munnar som raka streck. En och annan gubbe med medtagna påsar i tyg, kanske från domustiden, eller vad vet jag. Barn som inte kan bättre argumentation än panikskrik och päron med en härskarteknik som baseras på För att jag säger det. Och jag. Letar nödutgångar och bestämmer mig för att le snällt istället för att trycka på larmknappen, trots att jag ibland tycker mig ha rättså acceptabla anledningar till det. Men vem är jag att avgöra.

Räkna ner timmarna, leka tankelekar, skriva Listor och Viktiga Saker på kvittopapper som jag ändå glömmer och tvättar sönder i byxfickorna. Sen rast och kvällstidningskonsumtion i fikarummet, och knuten mage när Aftonbladet slås igen. Och kanske finns en poäng med att tv-tablån och serierna är i slutet för att eventuellt skapa god stämning, som orkestern på det sjunkande Titanic. Men då är det förstås redan för sent. Världens längsta kvinna död, ryssarna bryter fredslöfte, tribal-Anders lekte Need for Speed for real och stoppa tjuvar och flickvän stolt under bred hjältearm. Håhåjaja.

Så tillbaka igen.

Le och sympatiskratta åt trettioårskrisens putslustigheter som: Om det var bra så? Hoho, det ska man aldrig fråga en kille. Och jag fattar egentligen inte det roliga och ibland ser jag mest allvarlig ut och vill fråga: Hur menar du då?

Och jag undrar när vuxenbekanta slutar fråga vad som händer efter gymnasiet, eller vad
jag ska bli när jag blir stor, eller vad som händer för terminen. Kanske är det inte så många som frågar men ändå.