Saknad

Jag är jättetrött och det beror på diverse saker. Mina tankar går runt och runt och det stockar sig i halsen och magen knuts när jag tänker Nu är det dags att bestämma sig för vad jag ska göra här i världen. Med tiden, med dagarna, med åren. Och jag känner igen känslan och den säger bara att du vet inget, kan inget, det kommer bli ingenting av någonting.

Fast inte alltid. Men idag.

Jag har saknat några saker. Verkligen, ja, verkligen saknat. Jag får en gråtklump i halsen när jag tänker på det. När jag väl hostar upp den känns det alltid bättre efteråt. Efter gråten är man stark, det vet alla som gråtit, att gråt frigör hela centiliter, kanske deciliter, ångestmateria och slaggprodukter från en själv och alla ens små rädslor som får ta upp mer utrymme än vad dom förtjänar.

Men jag har i alla fall saknat saker i mitt liv som förut var jätteviktiga och helt självklara. Det är att jag ritade förut, typ som serier, målningar, teckningar, inte perfekt med rätt vinklar och bra skuggningar - men jag ritade. Jag satte pennan mot pappret och jag tyckte om det jättemycket. Det var jag. En del av mig. Ritade ständigt och jämt. Och nu är det borta. Nu har den rädda konventionella tagit över och hon säger såhär i mitt huvud: Alltså, du är nitton, ska man rita ska man göra det dugligt och snyggt. Men det finns så mycket som är fult att det liksom bara blir mer verklighetstroget om jag bara gör något åt saken, tar mig tid, vad som helst, och skapar något obegripligt.

Och jag har saknat att läsa. Sådär ordentligt. Har saknat att sugas in i en berättelse och må bra av hur fint orden passar i meningarna och tvärtom och läsa läsa. Bara så. Igår började jag läsa Afrikas gröna berg, jag hade den i bokhyllan och nu ligger den på nattduksbordet. Läste En fest för livet för länge sen och tyckte att den var torr, stundvis fascinerande och inspirerande men mest bara torr. Och Ernest Hemingway är gubbig och lite klappa på huvudet åt kvinnorna, och han dricker whiskey och i boken jagar han kudor med de så kallade infödingarna i Afrika. Jag tycker om det ändå. Och man ska kolla på konst hungrig och det bästa sättet att komma igång med skrivandet då man sitter med Det Tomma Pappret framför sig är att skriva en enda sann mening. Det är ernestsanningar, det.

Yes, saknat har jag.