där jag bor.

Området själv är trist; här finns inte mycket mer än tysta gator, fönster upplysta av ljusstakar, bilvägar som löper om varandra och några träd och buskar som alla är utan löv. På eftermiddagarna när mörkret och skuggor faller över gatorna, infinner sig en alldeles speciell tystnad. Den är kompakt, också utan snön.

I ett av hyreshusen dras persiennerna upp, en julstjärna och pelargon blir synlig. Blombladen har börjat torka på vissa ställen, från gatan går den att urskilja om man tittar noga. Vad som inte syns ordentligt är några mindre prydnadssaker - två små glasskålar, en sorts kristallglittrande ljushållare - och en mindre murgröna vars gröngula bladverk hänger ner över marmorbläcket.

Jag tänker på Che Guevara, kvinnokampen, när homosexualitet betraktades som en sjukdom och man ringde och sjukskrev sig. Den sortens revolution. Klockan visar fem eller sex och då, om de alldeles vanliga vardagarna, stannar bussarna och släpper av människor vars händer bär portföljer, cigaretter eller verktygslådor.

Från fönstret kan man se dem. Bakom murgrönan och glasskålarna kikar jag på de som går av och går på. Revolutionen finns där som i revolutionens Frankrike, som under berlinmurens fall, som vid Ches sammansvurna uppror; den finns där, fastän mindre kraftfull och kanske mer ensam.

Under armen har de väskbärande, cigarettrökande, snabbgående sina egna kamper och revolutioner. Kvarlevor från det undertryckta, gamla och dammiga, revolterna och revolutionerna som aldrig blev, de som väntar att komma, de som glömts bort, de som uppnås varje gång de tar ännu ett promenadsteg framåt - allt detta liksom vibrerar i fingerspetsarna. Om än mycket mycket lite.