listor.

"Damn! How much damage can you do with a pen"
- Marshal Mathers

Jag behöver en plan. Inte något storslaget, som att rädda världen eller bota cancer, för även fast jag ville är det inte just den sortens plan jag verkligen behöver. Jag behöver något att hålla fast vid när man inte riktigt kan stå upprätt.

Kanske att jag skulle skriva en lista på Saker att ta tag i, eller döpa den till något mer pretentiöst som Framtidsplaner. Vad jag gör när jag känner mig osäker på något, eller att mitt liv är upp och ned: Jag skriver en lista. En jävla lösning.. men hur vet jag inte, Jag antar att jag helt enkelt litar på orden. Jag vill minnas att Bruce Willis karaktär i en film jag glömt vilken det var gör mackor när livet vänds upp och ned. Smörgåsar är trygghet, säger han som ett mantra till sig själv. Och jag kan inte glömma den scenen. För precis på samma sätt som att han gjorde något som fick honom att känna sig trygg, skriver jag listor när jag är förvirrad, stressad.. av existentiell ångest eller något annat. Tex: Att göra: Sluta tycka illa om mig själv, maila min chef, köpa gymkort. Inte nog med att jag får en klar bild av min ångest, rötterna till min ångest, själva pudelns kärna, så kan jag skriva ned dem. Och det verkar vara mitt enda sätt att kunna hantera vissa saker på. Min så att säga tillflykt. Orden är min fristad. Och det handlar inte om att skriva nåt storslaget, att rimma fantastiskt bra eller att skriva litterärt... Nej, jag tycker om att skriva ned något på ett papper, jag kan tex tänka mig att jag skriver om någon annan, jag får en bättre översikt och jag kanske till och med vinner en gnutta självdistans! Och på något sätt är det som att mina tveksamheter och oro och dåligkänslor tunnas ut lite och hamnar på ett papper, liksom lite längre bort från mitt huvud. Gör mitt sinne lite lättare.

Och med ord. Allt som du säger, allt som du skriver. Jag tycker mycket om det skrivna ordet, men är desto mindre bra på att använda det som jag vill. Mitt huvud består till störst del av osorterade tankar, eller i vilken del av kroppen de nu finns... Jag är inte säker. Men hjärnan verkar vara stället.


För tankarna är alltid lite bättre innan de filtreras i det långa kretsloppet av känslor och rädslor, innan de reduceras till någonting mindre än det storslagna som fanns där innan, i huvudet.

Gråt

Igår var jag uppgiven, för att jag inte kan kärlek, förstår kärlek. Den sortens tårar. Jag är ovanligt oansvarig och irrationell när jag gråter. Glömmer saker. Jag har en hypotes om att kroppen frigör flera centiliter, ja kanske deciliter, ångest, slaggprodukter och skräckmateria vid gråt.

Jag handlar två kassar fulla, med bland annat morötter, avocado, romansallad, linser, grapefrukt. Allt nyttigt som kom i min väg la jag i kundkorgen och valde mellan youghurt och fil i mejerikylen. Jag valde fil förstås, med bra bakteriekultur, vilket jag inte handlat på evigheter eftersom han inte gillade det. Nu säger jag bara: Living the dream, saker förändras, jag har fil till min müsli, inte youghurt med tre olika exotiska frukter. Youghurt, my ass.

Och idag skulle det ha varit ett år. Vad gjorde vi idag, för ett år sedan? Hur mycket skrattade vi, hur mycket fyllesnack blev det på skivan, hur mycket missförstånd, ilska, svartsjuka, hur många minuter närhet gav vi varann. I onsdags natt tystnade musiken och allting stannade till lite grann när mobilen lyste till av ett meddelande. Vet du vad fredag är? Och så några ord till. Nåt om saknad, nåt om att upprepa, det här är dumt, nåt om att säga förlåt, och jag vet inte om jag ska svara eller låta det passera. Paus. Jag svarar. Och jag tänker att vinet påverkar min förmåga att fatta kloka besut, och jag vill, jag vill inte, jag vill ta mer vin, glömma hålet, fylla igen det med fucking jord. Jord i mitt hjärta. Shit.

Från fönstret reducerar jag allt jag ser - det blå staketet, trädkronorna och grantopparna som sticker upp bakom det, den diskvattenvita himlen - till en grå dimma. Igår planerade jag skogspromenad och hoppades på ljusterapi och ljumma vindar, några hyggliga motiv till att spontanropa Fucking Aya Napa ut i det blå vid Albystranden. Så blev det ju inte. Istället har det åskat och regnat och jag har pratat med bredbandskille om modemstrul och han har förklarat att det är hela området där vi bor som det är fel på. Det är att vänta.

Och jag väntar. På internetfixare och på att... komma över mig själv.

Ni fattar inte. Ni fattar er inte på linjära ormsvängar och de lätta spindelkliven som rör sig i huvet. Hur de slutar kännas och spelar döda för ett tag.

Inget mer storslaget än så.

Jag pratar på. Det är kallt och isen är tjock. Det är nån slags vacker färg på himmelen. Skridskovängar hit och dit, tvärstopp och nästanrammel. Vi åker mot solen, säger jag.

Jag är inte desperat, jag följer bara dagordningen. Det är halt på isen men jag klarar mig. Jag har konstiga kläder, och vit toppmössa, och jag gör vad som måste göras. Vi leker ihop och handlar mat och toapapper. Sånt tycker jag är avslappnat och roligt, ska ni veta. Och vi skämtar om radhus och ångeströkning under fläkt.

jag tappar upp ett varmt bad, vattnet ångar och tvålen löddras. blir till berg, alper, moln. kliver försiktigt i och tittar på fötterna som sticker upp, vickar på tårna. kroppen känns viktlös men själen tung, tung.

när jag var liten sa mamma att jag skulle sjunga i badet. sjung så att jag vet att du är ok, sa hon. och när jag glömde och var tyst i några minuter påminde hon från rummet intill: glöm inte att sjunga, josefin, så jag vet att inget händer.

passionen.

jag tänker som ett geni, skriver som en medelmåtta och pratar som en idiot. vem var det som sa det? för tankarna är alltid lite bättre innan de filtreras genom sinnets hela kretslopp. det genialiska måste ta sig igenom alla möjliga barriärer, en sorts löjligt censureringsmaskineri, som reducerar, plockar bort och tar isär till det mindre storslagna. eller mest gör det mer dugligt att förstå sig på. så konkretiseras tankarna, blir till handlingar och konsekvenser.

tankarna visar sig i ömhet, slag, ickeberöring. musik, matematiska ekvationer, ord i tal, ord i skrift. tonläge, handrörelser, höjda ögonbryn. alla möjliga sätt att försöka sig på att kommunicera, förklarara, formulera - tankarna alltså.

försökte mig på att kommunicera något jag kände, men så kom jag på att jag måste veta vad. och hur. och varför. när allt kommer till kritan handlar det om att välja, och fastän man gör vadsomhelst för att undvika det är det lätt att ramla på insikten att ett ickeval också är ett val. eller att ett ickeval också leder till konsekvenser som av ett val. jamen, såklart, men jag var tvungen att reda ut en sak. den stora passionen, kan man väl kalla den, hur krystat storslaget det än låter.

började läsa Maken, köpte den i bokhandeln för biblioteket var för tidigt-stängt på grund av sommaren. jag hade tänkt på boken rättså länge, utan några egentliga förkunskaper om handlingen. ändå föreställde jag mig hur den skulle reda ut den där härvan, liksom knyta ihop säcken eller iallafall ge mig nål och tråd så jag kunde fixa dom brustna sömmarna. såattsäga.