härlig tvåa nära till stan (och bittert förfall)

Hemma är ljuset svagt, persiennerna neddragna och jag funderar på att försöka få fyr i pipan. Nu när stämningen ändå är sådan. Från de små högtalarna i vardagsrummet, vars sladdar C alltid snubblar över, hörs John Coltrane och typisk pappamusik. Jag undrar varför jag plötsligt blev på det här humöret. Bestämmer mig för att inte lyssna till svaret.

Så jag tänker på hur jag vill bo i framtiden. Tänker på en lägenhet nära tunnelbanan och Turteatern i Kärrtorp. Men nej. Jag vill inte hoppas och sedan bli besviken. Och jag borde inte prata om det, eftersom det lätt blir inget av något. Men i alla fall. Tanken tilltalar mig.

Jag ser framför mig bokhyllor, soffa och säng i ett (bäddsoffa), stor matta och min rislampa i taket. I fönstret tänker jag mig krukväxter och utanför, på balkongen, röda pelargoner i blomlådan och en fåtölj, ett litet bord och en askkopp för pipa. Då kommer jag nog vilja ha katt som sällskap! Närmare än så kommer jag kanske inte tvåsamheten, tänker jag mig. Tillsammans med katter och krukväxter och påhälsande vänner i så fall. I mitt huvud låter det fint och praktiskt men ibland låter det såhär:

Om man ändå får en trivsam tvåsamhet i Kärrtorp med öppen planlösning och odramatiska tapeter. Man skulle kunna ha tjocka väggar och fria ytor, och för säkerhets skull en dörr som gnisslar då den vidrörs så att man förvarnas om någon går eller kommer in. Ja, en tvåsamhet i vilken stockholmsförort som helst egentligen, med fåtlölj i hörnet med ryggen mot rummet, om tvåsamheten kräver ensamhet för en stund. Och en dammsugare med inbyggd luftrenare, för sjutton.

Sedan händer det att huvudet slutar sjunga och låta.