Modenytt på västfronten

De har satsat på en riktigt snygg marinblå färg. Att det sedan bara är små inslag av gult i detaljerna är snyggt; gult och blått är fint på flaggan men när det gäller klädesplagg är det sällan en bra kombination. Sen gillar jag också de bågformade axelpartierna som finns på alla plaggen,

säger Aftonbladets så kallade expert på mode om landslagets nya matchkläder,
och jag måste småle lite grann
och undra om hon inte bara hade kunnat säga skitfult.
Och så hade vi inte behövt fundera
så mycket mer på saken.

länk.

I´m good, I´m gone

upplevelser. jag är inte produktiv. jag lagar mat, plockar undan och samlar allt som måste diskas/ställas i någon hylla/slängas på köksbänken. jag börjar läsa en bok men jag tänker på annat, så jag kan inte riktigt koncentrera mig.
har börjat drömma om paris fast jag aldrig vart där. och vi har pratat om att åka dit helgen innan peace and love i borlänge. om jag har råd sätter jag mig på flyget med tre följeslagare. sen kommer jag väl hem igen och då kommer jag kanske längta tillbaka och kanske kommer jag börja resa och läsa en massa italienska böcker och gå på franska caféer. solen har tittat fram nu och ljuset avtecknar sig på soffan, det är ett sånt ljus jag tycker om. det kalla blåa ljuset, som kommer när solen inte rikigt når fram och molnen är som en grå filt över himlen, brukar jag skärma mig ifrån genom att dra ned persiennerna. idag är ljuset fint, jag låter det titta in.

några jag vill läsa:

Michele Vaccari
Alberto Moravia
Luca Bianchini

Appropå sängar

Och jag sitter hemma och har lagat lunchlåda, laxfilé med fänkål och stuvad spenat till. Jag vaknade tidigt idag. Jag steg upp och tog en hastig dusch, och därefter kände jag mig... pigg.
Sängen såg på håll övergiven och tom ut, vilket fick mig att tänka på min förra lite mindre, men alldeles egna, säng.

Och att här bodde vi en gång och vi delade på täcket.

Roliga saker

I kylskåpet:

4 heiniken
laxfilé
stuvad spenat
1 minimjölk
tranbärjuice
2 blodgrape
purjolök
nektariner
lammstek
fänkål
linssoppa
alfagroddar
dijonsenap
tonfisk
lingonsylt

I frysen:
två påsar broccoli
spenat
is från mcdonalds
pyttipanna
blåbär
lammstek

Borde detta säga mer om mig än vad mina skor gör?
Antagligen inte. Men ändå.

Uteplatsmetafor

Jag har en liten uteplats, där jag ibland sätter mig på en trappavsats och röker. Det är en ganska oskött uteplats. Jag har en slags buske i en stenkruka vars löv gulnat. En ranglig grill står lutad mot husväggen. Och så är det stenplattor på marken, och mellan springorna har maskrosblad, rötter och gröna växter letat sig upp på vissa ställen. Mitt hopp är som det fula, men så oskyldigt naturliga, som växer där det inte passar.

Alla tankar jag tillägnar honom är bara mörkertal i hans värld, inget som syns, inget som han vet något om. Jag hoppas, vilket är så fruktansvärt meningslöst och redan nu ser jag det som en förlust. Ändå är det så hoppfullt.

Saknad

Jag är jättetrött och det beror på diverse saker. Mina tankar går runt och runt och det stockar sig i halsen och magen knuts när jag tänker Nu är det dags att bestämma sig för vad jag ska göra här i världen. Med tiden, med dagarna, med åren. Och jag känner igen känslan och den säger bara att du vet inget, kan inget, det kommer bli ingenting av någonting.

Fast inte alltid. Men idag.

Jag har saknat några saker. Verkligen, ja, verkligen saknat. Jag får en gråtklump i halsen när jag tänker på det. När jag väl hostar upp den känns det alltid bättre efteråt. Efter gråten är man stark, det vet alla som gråtit, att gråt frigör hela centiliter, kanske deciliter, ångestmateria och slaggprodukter från en själv och alla ens små rädslor som får ta upp mer utrymme än vad dom förtjänar.

Men jag har i alla fall saknat saker i mitt liv som förut var jätteviktiga och helt självklara. Det är att jag ritade förut, typ som serier, målningar, teckningar, inte perfekt med rätt vinklar och bra skuggningar - men jag ritade. Jag satte pennan mot pappret och jag tyckte om det jättemycket. Det var jag. En del av mig. Ritade ständigt och jämt. Och nu är det borta. Nu har den rädda konventionella tagit över och hon säger såhär i mitt huvud: Alltså, du är nitton, ska man rita ska man göra det dugligt och snyggt. Men det finns så mycket som är fult att det liksom bara blir mer verklighetstroget om jag bara gör något åt saken, tar mig tid, vad som helst, och skapar något obegripligt.

Och jag har saknat att läsa. Sådär ordentligt. Har saknat att sugas in i en berättelse och må bra av hur fint orden passar i meningarna och tvärtom och läsa läsa. Bara så. Igår började jag läsa Afrikas gröna berg, jag hade den i bokhyllan och nu ligger den på nattduksbordet. Läste En fest för livet för länge sen och tyckte att den var torr, stundvis fascinerande och inspirerande men mest bara torr. Och Ernest Hemingway är gubbig och lite klappa på huvudet åt kvinnorna, och han dricker whiskey och i boken jagar han kudor med de så kallade infödingarna i Afrika. Jag tycker om det ändå. Och man ska kolla på konst hungrig och det bästa sättet att komma igång med skrivandet då man sitter med Det Tomma Pappret framför sig är att skriva en enda sann mening. Det är ernestsanningar, det.

Yes, saknat har jag.

Sluta tänk på det

Och jag skäms för att be och jag skäms för att gråta
Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det
Hur kunde du falla när han sa, jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Mina vänner säger: "Vakna upp
Och sluta tänk på det"
Men vad vet dom? Nu är nån annan än jag närmare
Livet innan det kunde jag, utan och innan
Jag kunde haft det så för alltid
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade

Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans
Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam
Och alla vill väl ha dig nu
Dom har ju väntat på det här
Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Det var en gång, det var en fest
Och jag gick med nån för hon påminde om dig
Men sen kom gryningen, jag reste mig, gick ut genom dörren
Och jag gick genom den tidiga morgonen
Den rena, tidiga morgonen

Och jag visste inte varför jag gjorde så
Åh, jag visste inte varför

Jag har hört att du träffat nån
Och den här gången är du riktigt säker
Och jag hatar att jag älskar dig
Älskar dig så mycket att jag hatar mig

Jag lyssnar på Håkan, precis som halva Sveriges befolkning.
Det är Håkan, jättemycket Håkan.

Som Vanilla Sky

Dagen är sen, men natten är ung, som det sägs. Jag sitter vid fönstret fem våningar upp och blickar ut mot en förort som jag under det senaste halvåret lärt känna bättre. Vita våningshus i betong, med enligt mig osmickrande vinklar, som jag ändå anser passar så bra in. Den ljumma men fortfarande kyliga vårluften. De tomma gatorna. Avlägsna röster från en fest längre bort. Den molniga himlen som dagen därpå skulle få mig att påminnas om filmen Vanilla Sky, när himlen är som en tavla av Monet. Den scenen då han sa: Minns det här.

Jag minns.

Sen lyser min mobil till av ett meddelande från samma person. Vet du vad fredag är? och något om att säga förlåt, och att sakna, så mycket att han kan upprepa det. Paus. Vad kan jag svara? Varför ska jag svara, när jag fäktat illa, förlorat mot en motståndare lika usel som jag och som sedan flydde. Jag vet, jag var där. Jag går ut från köket, lägger mobilen i väskan och jag och Johan tar hissen till bottenvåningen, för att röka på en plats med mindre folk än i köket. Av en händelse träffar jag en gammal kompis jag inte träffat på jättelänge, och sen en annan, som är på fest på första våningen.

Johan bjuder med dem och några andra till oss, dit fler människor kommit och där musiken är hög men inte alltför påträngande. Några timmar senare går jag och kompisen från förr till första våningen, en lägenhet som nästan är identiskt med den på femte våningen. Vi dricker öl, han häller upp en chokladsmakande och sötsliskig drink som jag tackar nej till. Vi pratar, det är så knäppt, säger jag och skrattar, att vi alltid träffas så här, oväntat och slumpmässigt.

Vinet påverkar min förmåga att fatta kloka beslut. Eller nej, det är inte vinet, utan saknad av förnuft och för mycket... känslor. Jag tänker på mobilen som kanske blinkar av ett inkommande sms. Och jag vill skriva: Jag saknar dig, jag har lagt allt du sagt som jag tyckte var viktigt på minnet - alla ord, alla mail och alla dina formuleringar. Det du sa innan det blev vi. Det du sa när det var vi. Det får inte försvinna, det här försvinner, du får inte försvinna. Den sortens desperation.

i don't fool myself with romance
i just live
phone number to phone number
dusting them against my thighs
in the warmth of my pockets
which whisper history incessantly
asking me
where were you

Och jag svarar, förstås, men utan desperation, utan att vara så som jag inte vill vara. Det är destruktivt. När jag håller mig undan från destruktiviteten som jag så lätt faller in i, mår jag bättre. Däri ligger förändringen. I mig. Jag försöker. Jag påminns hela tiden. Lockas dit. Viker mig, värjer mig och vänder mig för knivarna som flyger i luften åt alla håll. Och sen fortsätter festen. Den fortsätter inpå natten till tidig morgon, jag sover, vaknar, och vi fortsätter hela dagen. Samlar ihop vad som finns kvar, lever på ruset lite till.

Jag minns. Målningen av Monet. Att träden börjar bli så förbannat vackra nu, och att han vet att jag tycker om träd och att han sa något som jag skrev ner nånstans: Jag ska köpa en hektar skog till dig, bara för att du älskar träden. Men han är inte rik, och sånt går väl inte att köpa, bara sådär.

Vi leker blinda under tio minuter i en lägenhet som inte är stor, häller upp ett glas till och under natten drar vi samma skämt, om och om igen, och det är lika kul varje gång. Sen kommer morgonen, den kommer ju alltid igen.