kort oläsligt, försök igen

Tisdag. Nytt kapitel, överstrukna ord, utrivna sidor, jag knycklar ihop och kastar. Fast jag mer önskar att jag kunde. Här sitter jag och svarar inte i telefon. Jag går inte att nås, något slags fel på nätet, och jag är fullt upptagen med att idissla, koka tevatten, glömma mjölken på diskbänken. Gick runt sjön tidigare, tog en paus vid vattnet och solen sken i ansiktet. Jag tog upp blocket och skrev om lycka i radhusområde. Alltså, inte mitt, det var något om Svenne Banan-lyckan, den bakom grön hägg och vitblommiga gardiner. Passerade ett just sånt, ett välordnat och sparsamt inrett köksfönster och uteplats med mörkblå trämöbler. Finns lyckan i en radhuslänga i Tyresö? Jag kände något och det var omöjligt att skilja på bra eller dåligt, skräck eller välbefinnande. Jag vet ju allt det där om dåligt utmärkta skiljelinjer.

Satt på en mossig klippavsats. Kunde sträcka ut armarna. Som här, som nu. Ingen risk att något slås i, inga blåmärken att befara. Ingenting som står i vägen. För fyra månader sen var det stor säng för två, vardagsrum och igenväxt uteplats, datorbord och kängor i skoställ. Jag har inget skoställ nu, och inte något datorbord för den delen. Och en annan säng, som är min, står i ett annat rum, som jag också kallar mitt. Mina ytor är inte fria, jag sprider ut saker på golven och snubblar på kuddar, tröjor - den där kalendern som jag lät ligga.

Sanningen är att jag stryker över och knycklar ihop. Men jag kastar inte. Låter det ligga på golvet. Lägger i plastmapp. Gömmer i byrån. Sen skjuter jag in det mesta under sängen, stoppar undan och låter det damma. Och det dammar något alldeles för jävligt.

nödutgångar

Tillbaka i kassan. Rynkiga händer som håller fram sedlar, tanter med rosa läppstift och munnar som raka streck. En och annan gubbe med medtagna påsar i tyg, kanske från domustiden, eller vad vet jag. Barn som inte kan bättre argumentation än panikskrik och päron med en härskarteknik som baseras på För att jag säger det. Och jag. Letar nödutgångar och bestämmer mig för att le snällt istället för att trycka på larmknappen, trots att jag ibland tycker mig ha rättså acceptabla anledningar till det. Men vem är jag att avgöra.

Räkna ner timmarna, leka tankelekar, skriva Listor och Viktiga Saker på kvittopapper som jag ändå glömmer och tvättar sönder i byxfickorna. Sen rast och kvällstidningskonsumtion i fikarummet, och knuten mage när Aftonbladet slås igen. Och kanske finns en poäng med att tv-tablån och serierna är i slutet för att eventuellt skapa god stämning, som orkestern på det sjunkande Titanic. Men då är det förstås redan för sent. Världens längsta kvinna död, ryssarna bryter fredslöfte, tribal-Anders lekte Need for Speed for real och stoppa tjuvar och flickvän stolt under bred hjältearm. Håhåjaja.

Så tillbaka igen.

Le och sympatiskratta åt trettioårskrisens putslustigheter som: Om det var bra så? Hoho, det ska man aldrig fråga en kille. Och jag fattar egentligen inte det roliga och ibland ser jag mest allvarlig ut och vill fråga: Hur menar du då?

Och jag undrar när vuxenbekanta slutar fråga vad som händer efter gymnasiet, eller vad
jag ska bli när jag blir stor, eller vad som händer för terminen. Kanske är det inte så många som frågar men ändå.

tiden.

kommer hem, stänger dörren om mig, låser, äter nudlar som kallnat för några timmar sen. det börjar bli höstkyla, eller så inbillar jag mig, och pälsar på mig med skinnjacka och dubbla strumpbyxor. kanske längtar jag en aning. på att tiden ska gå och att dagarna på jobbet ska försvinna iväg hastigare. och ändå går jobbtimmarna i snigelfart men dagarna så snabbt att jag tappar räkningen, och fattningen en aning.

hide and seek

För en stund avsa jag mig mitt liv och jag avsa döden. jag låtsades som ingenting och jag pratade om ingenting och allt jag sa va osammanhängande och mitt liv var fragment av händelser jag knappt mindes.

Vad tänker jag om det här om två år?

Det här - mitt liv, min kris, min rastlöshet, ett slags resultat av viljelöshet, som växer och frodas i självutplånande?

Mitt liv, min väv.

Och jag har höga förväntingar. Men jag känner inga förväntingar alls. Jag hänger med utan att hänge mig. Det är att leva halvt. Jag har sagt hejdå till några saker i mitt liv. Saker som varit viktiga och stora, men som inte finns här längre. En relation. Den är borta nu. Vad minns jag? Gott och ont som verkar tillsammans. Jag känner kärlek och hat, men det verkliga hatet är likgiltighet och inga sånna känslor går att skönja. Likgiltighet är inget för mig. Jag dövar. Dövar med böcker, dåligtankar, självömkan, ängslan... cigaretter.

Något får mig att tänka klart och allting låter värre än det är.

Jag letar efter äkthet. Klarsynthet, my ass, tänker jag för den har jag gett upp. Jag ältar och dividerar men jag fattar ju att jag inte kan vara objektiv. Jag är en subjektiv sanningssökande, och någon säger Josefin, börja känna, känn, känn. Skrattet är svaret på allt, kanske. Att sluta upp med knutna sorgnävar och att sänka garden. Är det DET som kallas distans?

Kärlek är kärlek är kärlek. Mamma, jag tror att jag är ute och cyklar, säger jag till henne. Varför tror du det, undrar hon. Jag cyklar och blundar, snabbt liksom. Jag letar äkthet och jag finner den men varför i helvete kan jag inte ta del i den?

Jag vill säga till honom att han vill ha någon annan, jag känner mig utanför i din kärlek till mig (Martina i Maken). Jag är inte den, du sätter någon annan på en piedestal. Jag fungerar tomrum i ett tomrum som är menat för något annat. Missförstånd, du vet. Du kommer fatta sen.

Yep, nu ska jag bädda om i sängen. Och det är ingen metafor för nåt, jag gillar bara rena lakan.