allvar

jag sa nån gång, det var inte länge sen, att: nu har jag slutat vara pretentiös. har lämnat en era. har slutat ta mig själv på så stort allvar. jag kan skratta åt mig själv, för det är väl det som är distans, att skratta åt sig själv. eller med. jag kan håna. jag kan håna mig själv och det är knäckande. jag lägger mig i sängen och får svårt med sömnen. distans, my ass.

men alltså

man har bakom sig en lång historia av spruckna förväntingar. molnen drar ihop sig. jag ser det från busshållsplatsen. gatorna, bilarna, regnet - allting hörs. viskar. ropar. vrålar. det är bara himlen som tystnar. och där står jag med matkassar i händerna.

kommer hem. har tre fönster i köket, i det mittersta är persinnerna neddragna. jag finner mig själv ensam, men jag finner mig inte i ensamhet. det finns olika sorters ensamhet, den självvalda och den ofrivilliga. den i gemenskap när man inte får säga sitt, till exempel, och den konstanta, den själsliga. den här ensamheten kan jag stå ut med.

för det är som när man skyndar sig från bussen på väg hem, och det regnar. eller snöar. eller blåser hårt. och man har för tunn jacka för att man tyckte den var fin med sjal till. man står ut, på grund av vetskapen att snart komma hem, värma sig - och sen orka ta sig ut igen. då kan man stå ut med det mesta. det kan också vara så kallt att man tror att det ska vara så. blir till ett konstant och naturligt läge.

och man kan bygga sitt liv på förväntningar. är det inte så nån sorts mening skapas? jag har ju en resa i huvet, jag drömmer om tåg. enligt freud är det nåt om sex.. allt är fallos... men jag drömmer inte om tunnlar. jag drömmer om resan och landsvägar och mina inre resväskor. bilen som kanske lämnar mig nånstans i ingenstans - resväskor som två tysta gravstenar bredvid mig. det är tågen, känslan av att vara på väg, drömmer aldrig om destinationens slutpunkt.
för nånstans letar jag kryphål. en fristad från förväntningar.

tänk: vad gör dig lycklig? så gör det.

säger förväntingar och förlåt för att jag sparat och samlat men jag kan ändå inte leva upp till er. och jag tänker på ensamhet... och det här som min favvogubbe hjalmar söderberg sa:
jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.

jag vet saker, men hur fan tror man?