Jag väljer att begrava. Inte plantera. Jag lever på hoppet, kan man säga. Att begrava är motsatsen till att plantera. Det kan aldrig växa upp till nåt fint, nåt hållbart, nåt levande. Man kan plantera andra saker, dock. Men inte just det här. Du vet det, jag vet det, han vet det. Det spelar ingen roll vem du är. Du vet. Jag bläddrade i en bok av illustratören Joanna Rubin Dranger. På en bild mot slutet av historien om fröken Märkvärdig begraver hon: Mina storslagna förväntningar. Förlåt för allt jag inte kommer vara, men jag kommer ändå aldrig kunna leva upp till er. Så farväl.
Hon ser lättad ut, fröken Märkvärdig, det gör hon verkligen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar