Vår och Fredrik Virtanen

ibland händer det att livet ändrar riktning. det behöver inte vara någon makalös tvärvänding. det kan vara något litet. något som knappt märks utan mest känns lite grann. i magen, i lungorna. det är något med sättet att andas, som en lättnad, som att andas ut efter att ha hållit andan i längre än en minut.

vissa skulle kalla det vårkänslor. jag säger tre glas vitt, nytvättat hår och en intressant konversation, som slutar med några mycket starka drinkar på en fönsterkarm i odenplan.

våren är inblandad, förstås. men inte helt, inte alls helt.

och jag är fri och det är fint väder. fast jag känner mig aningen som Björn Gustavsson, i en sketch som jag såg på youtube. "singel och lycklig" vill jag minnas att den heter, och nydumpade Björn säger att han nu, som singel, är fri och kan göra allt han inte fått för sin förra flickvän. som att leka inte nudda golv, det tyckte hon inte om. eller att tillreda väldigt starka såser.

igår konstaterade jag ännu en gång att någon som jag gärna skulle vilja ha som kompis är Fredrik Virtanen. han är cyniskt aftonbladet-rubrikig i sina uttalanden, har söta kinder och jag tror att vi skulle kunna ha många intressanta diskussioner. och dagen efter att jag sagt detta, idag alltså, går han framför mig på tunnelbaneperrongen. han går bredvid mig uppför rulltrappan, med snabba steg förbi spärrarna och jag försöker så gott det går att hålla samma takt. av någon anledning, som säkert beror på alkoholen som fortfarande inte riktigt gått ur kroppen, vill jag ropa: Studio Virtanen, jag vill vara din kompis! men sen kommer jag på att studio inte är hans förnamn, såklart. skulle vara knepigt tänker jag, att han en sån kompisrelation då jag som av tvångstankar kallar honom för hans tv-programtitel.

han var väldigt lång, dock. det hade jag inte räknat med.