Untouchable face

Jag kommer hem klockan fem, utmattad efter ett tungt pass. Efteråt hade jag vandrat runt på Odengatan, köpt ett par skor på Plagg & Pjuck, kommit fram till att jag nu för tiden mest bär svart, och sen köpt en t-shirt. Den var ljust gul, för att vara lite mer somrig.
Slutligen kom jag hem med två kassar, den ena tyngd av mina smutsiga sneakers som blivit utbytt av de nya, och den andra av två tetror med vin. Till imorgon, antar jag.

Det spelar ingen roll egentligen att min blogg blir lätt meningslös och flyter in i ordvågorna som sveper över bloggvärlden. Jag vill tillföra något, men jag vill undvika dom där känslorna av... prestationsångest, bajsnödighet när jag väl skriver.

Jag lyssnar på Ani Difranco, förstås. Hon sjunger nu:

you'll look like a photograph of yourself
taken from far far away
and i won't know what to do
and i won't know what to say
except fuck you

i krig och kärlek typ

shit, klockan är redan nio och jag måste duscha. det är fullkomligt fantastiskt, det här. ur min skit växer bra saker, ja, det gör det! fast på kvällarna är det mörkt, då måste man fly in i musik eller bok eller vin eller film.
som igår, då blev det dokumentär om tjejer i krig. tjejer som krigar. sen blev jag trött och kunde knappt hålla ögonen uppe.

det här är läskigt: s. ringde i natt och jag minns att vi pratade ganska länge med varandra, men, jag minns inte vad vi pratade om. eller vad jag sa. jag mer: jag är hemma och sover. han: oj, ringde jag och väckte dig? jag: ingen fara, jag sov inte så djupt.

men vad sa vi mer? alltså, jag minns inte. vet att jag pratade. sen fick jag sms från samma person som jag såg i morse: är du vaken?

vad kan jag ha sagt? sömndrucket: jag är på väg ut! ses i dimman. har vin i fickan. fred ut!

tänk om.

Farväl, storslagna förväntningar

Jag väljer att begrava. Inte plantera. Jag lever på hoppet, kan man säga. Att begrava är motsatsen till att plantera. Det kan aldrig växa upp till nåt fint, nåt hållbart, nåt levande. Man kan plantera andra saker, dock. Men inte just det här. Du vet det, jag vet det, han vet det. Det spelar ingen roll vem du är. Du vet. Jag bläddrade i en bok av illustratören Joanna Rubin Dranger. På en bild mot slutet av historien om fröken Märkvärdig begraver hon: Mina storslagna förväntningar. Förlåt för allt jag inte kommer vara, men jag kommer ändå aldrig kunna leva upp till er. Så farväl.

Hon ser lättad ut, fröken Märkvärdig, det gör hon verkligen.

Helljus

Jag vaknar av en dröm om en stad som faller i bitar. Det är gud så symboliskt, för staden är rik och välbärgad, och på bara några sekunder är den förstörd. Jag hör skrik. Det är nånstans i Asien. En man ropar. En hel stor stad, borta, inom några sekunder. Min mobil vibrerar några gånger. Kanske vaknade jag av den. Klockan visar på skärmen 04:30, och halvsovande läser jag sms:et: Tänkte gå och låna Äcklet imorgon. H. Nedanför finns ett sms från en annan H, och det enda jag hinner tänka innan jag somnar igen är att de bådas telefonnummer nästintill är identiska.

Från körkortsteorin skrev jag i anteckningsboken: Då man kör i mörkret blir ögat lätt synstressat. Mörkerseendet störs av de mötande bilarnas helljus.

Vi trivs alla nån gång i det trygga och mjuka i självömkan. Det är möjligt att bo under täcket och göra sig ett hem där. Det där mörka, kalla, dystra och tragiska och den där destruktiviteten kan ju liknas vid en varm säng att somna i. Alkoholisten med händerna envist omslingrade runt flaskan. Den deprimerade med sin depression. Vad skulle de vara utan dessa? Tomma? De är redan tomma. Jag känner min tomhet, tänker på det svåra i att fylla den. Har jag ens försökt? Ja. Har jag lyckats? Jag vet inte.

Dagen därpå svarar jag på smset: Å, läs den, bli inte deprimerad, bara.

Stängningsdags

Jag går hem från jobbet. Promenadsträckan är inte lång, det tar ungefär tjugo minuter i halvfart och på den tiden hinner jag skaka av mig dagen, som mamma skulle säga. Njuta av kontrasten mellan folktät stormarknad och tysta gator när klockan blivit över tio. Under tiden förbereder jag mig på tanken att han varit i lägenheten och hämtat ett brev som kommit med posten dagen innan. Jag hade lagt det på köksbordet. Jag hade diskat och torkat diskbänken innan jag gick till jobbet, för att inte verka olycklig. Jag diskar alltså av en annan anledning än den självklara, för att ha rena tallrikar att äta på. Och jag vill jag ringa och säga: Du är en jävla idiot som får mig till det här. Men jag stoppar mig själv. Var nånstans är det konstruktivt?

När jag kommer hem får jag för mig att lägenheten känns annorlunda. Ett meddelande som han skrivit med blyerts på ett tomt kuvert, är det enda beviset på att han varit här. Ändå är det som att rummen är i en annan stämning nu. Som om fingeravtrycken han lämnat omkring sig och stegen han tagit över golven är självlysande. Och hans meddelande är av ett trevligt slag. Det gör mig lika utmattad som när han sms:ar: Hur var det på jobbet? eller: Jag hoppas att du mår bra.

I måndags förra veckan skrev jag: Nytt. Allt från honom vill jag glömma, men också minnas. Jag är ledsen att det blev såhär. Vill inte älta mer. Han säger Förlåt, men det jag måste förlåta honom för är saker han inte ens kräver. Jag tänker på det där vi fick lära oss i filosofin, att det är frånvaron av saker som är den mest utmärkande. Tomheten kännetecknas främst av allt den inte äger, som en öken, som ground zero. Som en lägenhet där någon flyttat ut.

Idag tänker jag: Vad fan håller jag på med, han lever ju och finns. Men inte längre här.

Vår och Fredrik Virtanen

ibland händer det att livet ändrar riktning. det behöver inte vara någon makalös tvärvänding. det kan vara något litet. något som knappt märks utan mest känns lite grann. i magen, i lungorna. det är något med sättet att andas, som en lättnad, som att andas ut efter att ha hållit andan i längre än en minut.

vissa skulle kalla det vårkänslor. jag säger tre glas vitt, nytvättat hår och en intressant konversation, som slutar med några mycket starka drinkar på en fönsterkarm i odenplan.

våren är inblandad, förstås. men inte helt, inte alls helt.

och jag är fri och det är fint väder. fast jag känner mig aningen som Björn Gustavsson, i en sketch som jag såg på youtube. "singel och lycklig" vill jag minnas att den heter, och nydumpade Björn säger att han nu, som singel, är fri och kan göra allt han inte fått för sin förra flickvän. som att leka inte nudda golv, det tyckte hon inte om. eller att tillreda väldigt starka såser.

igår konstaterade jag ännu en gång att någon som jag gärna skulle vilja ha som kompis är Fredrik Virtanen. han är cyniskt aftonbladet-rubrikig i sina uttalanden, har söta kinder och jag tror att vi skulle kunna ha många intressanta diskussioner. och dagen efter att jag sagt detta, idag alltså, går han framför mig på tunnelbaneperrongen. han går bredvid mig uppför rulltrappan, med snabba steg förbi spärrarna och jag försöker så gott det går att hålla samma takt. av någon anledning, som säkert beror på alkoholen som fortfarande inte riktigt gått ur kroppen, vill jag ropa: Studio Virtanen, jag vill vara din kompis! men sen kommer jag på att studio inte är hans förnamn, såklart. skulle vara knepigt tänker jag, att han en sån kompisrelation då jag som av tvångstankar kallar honom för hans tv-programtitel.

han var väldigt lång, dock. det hade jag inte räknat med.

Att dö för

Lakanen luktar som vanligt, bekant, familiärt, och jag måste vädra ut täckena idag och byta örngott. Kan inte hålla fast längre i något som inte går att hålla fast. Jag begraver mig i en tröja som oavsiktligt lämnats kvar. Och fastän den är nytvättad inbillar jag mig att den fortfarande luktar han.
Jag blir arg och bitter. Allt är borta, skostället står tomt på hans converse och dom där svarta kängorna, och inte ens en använd skjorta finns kvar. Istället står tomglasen från festen i mars vid dörren och det där han fick av lejonet, och det som mest av allt gör ont.

Varför plågar han mig så?

Och sen är jag knappt arg längre.

Återvändsgränd

Ero dietro di te: det betyder Jag var bakom dig.

I måndags. Raderade jag alla sms i inkorgen. Borta, precis som han. Jag är fri och ensam. Han är fri och ensam. För första gången är vi jämlikar, tänker jag. Sedan sitter han framför mig i köket och hjälplösheten, tomheten, det försvinner. En timme senare kommer allt tillbaka.

Skakar av mig smärtan, som en dum och nybadad hund. Slickar i mig sorgen, hånglar upp mörkret. Minnena försvinner. Vissa stannar alltid kvar. Men jag litar inte på minnet. Försvinner som han.

Jag tar bussen till Tyresta. Solen skiner och det måste vara den första riktiga vårdagen. Det är ren luft, tankarna känns till och med lättare. Jag går på grusvägar, viker in på leriga stigar och hittar sjön. Försöker finna en väg för att runda den, följer en stig och klättrar över stenar och rötter. Stigen tar slut. Återvändsgränd. Jag sätter mig ned med blicken över sjön, äter av min medtagna bulgursallad och tar en cigg. Det är nice. För en stund tänker jag att jag trivs rätt bra så här, ensam.