Som Vanilla Sky

Dagen är sen, men natten är ung, som det sägs. Jag sitter vid fönstret fem våningar upp och blickar ut mot en förort som jag under det senaste halvåret lärt känna bättre. Vita våningshus i betong, med enligt mig osmickrande vinklar, som jag ändå anser passar så bra in. Den ljumma men fortfarande kyliga vårluften. De tomma gatorna. Avlägsna röster från en fest längre bort. Den molniga himlen som dagen därpå skulle få mig att påminnas om filmen Vanilla Sky, när himlen är som en tavla av Monet. Den scenen då han sa: Minns det här.

Jag minns.

Sen lyser min mobil till av ett meddelande från samma person. Vet du vad fredag är? och något om att säga förlåt, och att sakna, så mycket att han kan upprepa det. Paus. Vad kan jag svara? Varför ska jag svara, när jag fäktat illa, förlorat mot en motståndare lika usel som jag och som sedan flydde. Jag vet, jag var där. Jag går ut från köket, lägger mobilen i väskan och jag och Johan tar hissen till bottenvåningen, för att röka på en plats med mindre folk än i köket. Av en händelse träffar jag en gammal kompis jag inte träffat på jättelänge, och sen en annan, som är på fest på första våningen.

Johan bjuder med dem och några andra till oss, dit fler människor kommit och där musiken är hög men inte alltför påträngande. Några timmar senare går jag och kompisen från förr till första våningen, en lägenhet som nästan är identiskt med den på femte våningen. Vi dricker öl, han häller upp en chokladsmakande och sötsliskig drink som jag tackar nej till. Vi pratar, det är så knäppt, säger jag och skrattar, att vi alltid träffas så här, oväntat och slumpmässigt.

Vinet påverkar min förmåga att fatta kloka beslut. Eller nej, det är inte vinet, utan saknad av förnuft och för mycket... känslor. Jag tänker på mobilen som kanske blinkar av ett inkommande sms. Och jag vill skriva: Jag saknar dig, jag har lagt allt du sagt som jag tyckte var viktigt på minnet - alla ord, alla mail och alla dina formuleringar. Det du sa innan det blev vi. Det du sa när det var vi. Det får inte försvinna, det här försvinner, du får inte försvinna. Den sortens desperation.

i don't fool myself with romance
i just live
phone number to phone number
dusting them against my thighs
in the warmth of my pockets
which whisper history incessantly
asking me
where were you

Och jag svarar, förstås, men utan desperation, utan att vara så som jag inte vill vara. Det är destruktivt. När jag håller mig undan från destruktiviteten som jag så lätt faller in i, mår jag bättre. Däri ligger förändringen. I mig. Jag försöker. Jag påminns hela tiden. Lockas dit. Viker mig, värjer mig och vänder mig för knivarna som flyger i luften åt alla håll. Och sen fortsätter festen. Den fortsätter inpå natten till tidig morgon, jag sover, vaknar, och vi fortsätter hela dagen. Samlar ihop vad som finns kvar, lever på ruset lite till.

Jag minns. Målningen av Monet. Att träden börjar bli så förbannat vackra nu, och att han vet att jag tycker om träd och att han sa något som jag skrev ner nånstans: Jag ska köpa en hektar skog till dig, bara för att du älskar träden. Men han är inte rik, och sånt går väl inte att köpa, bara sådär.

Vi leker blinda under tio minuter i en lägenhet som inte är stor, häller upp ett glas till och under natten drar vi samma skämt, om och om igen, och det är lika kul varje gång. Sen kommer morgonen, den kommer ju alltid igen.