hide and seek

För en stund avsa jag mig mitt liv och jag avsa döden. jag låtsades som ingenting och jag pratade om ingenting och allt jag sa va osammanhängande och mitt liv var fragment av händelser jag knappt mindes.

Vad tänker jag om det här om två år?

Det här - mitt liv, min kris, min rastlöshet, ett slags resultat av viljelöshet, som växer och frodas i självutplånande?

Mitt liv, min väv.

Och jag har höga förväntingar. Men jag känner inga förväntingar alls. Jag hänger med utan att hänge mig. Det är att leva halvt. Jag har sagt hejdå till några saker i mitt liv. Saker som varit viktiga och stora, men som inte finns här längre. En relation. Den är borta nu. Vad minns jag? Gott och ont som verkar tillsammans. Jag känner kärlek och hat, men det verkliga hatet är likgiltighet och inga sånna känslor går att skönja. Likgiltighet är inget för mig. Jag dövar. Dövar med böcker, dåligtankar, självömkan, ängslan... cigaretter.

Något får mig att tänka klart och allting låter värre än det är.

Jag letar efter äkthet. Klarsynthet, my ass, tänker jag för den har jag gett upp. Jag ältar och dividerar men jag fattar ju att jag inte kan vara objektiv. Jag är en subjektiv sanningssökande, och någon säger Josefin, börja känna, känn, känn. Skrattet är svaret på allt, kanske. Att sluta upp med knutna sorgnävar och att sänka garden. Är det DET som kallas distans?

Kärlek är kärlek är kärlek. Mamma, jag tror att jag är ute och cyklar, säger jag till henne. Varför tror du det, undrar hon. Jag cyklar och blundar, snabbt liksom. Jag letar äkthet och jag finner den men varför i helvete kan jag inte ta del i den?

Jag vill säga till honom att han vill ha någon annan, jag känner mig utanför i din kärlek till mig (Martina i Maken). Jag är inte den, du sätter någon annan på en piedestal. Jag fungerar tomrum i ett tomrum som är menat för något annat. Missförstånd, du vet. Du kommer fatta sen.

Yep, nu ska jag bädda om i sängen. Och det är ingen metafor för nåt, jag gillar bara rena lakan.