när jag var liten var jag spion

Jag tittar ut genom det ena lägenhetsfönstret. Från grannarnas fönster syns julstakar och pynt. Kikar efter någon form av livstecken, som en armrörelse, men allt jag ser är en katt som smyger över bakgården. Utöver det hör jag hur grannen rör sig över det golv som är mitt tak.

Minns att det var väldigt spännande att spionera när jag var liten. Spionera. Bara ordet är löftesrikt och, på den tiden, lite förbjudet. Jag och två kompisar brukade försöka tänka ut något vettigt att göra. Om någon föreslog: jag vet, vi kan spionera, följdes det oftast av två euforiska medhållanden. Vi gömde oss i buskar, kikade diskret in genom fönster i radhusområdet och följde efter personer som på något sätt såg misstänkta ut. Men vi tröttande ganska snabbt eftersom vi nästan aldrig sprang på något intressant. Fast nästan är en överdrift. Förutom då vi fick syn på två människor som ägnade sig åt SEX utan att ha dragit för GARDINERNA. Och vi skyndade därifrån.

Men förutom det, så var det i det stora hela svårt att hitta något som var värt att komma ihåg. Inga relationsdramer som i Days of our lives (inte ens som i vår favoritserie Vänner & Fiender), inga utomjordningar på rymmen. Ingenting. Någon som lagar mat i köket. Pelle på hörnet som röker en cigg. Den religiösa damen som skriver ett tackkort med en välsignelse för att någon varit så snäll och tömt luddet efter sig i torktumlarn.

Nu för tiden är det mycket lättare att spionera. Utsikten från mitt fönster visar inga relationsintriger eller svartsjukedraman. Men i skvallertidningar, på facebook och i bloggar verkar den skylda persiennprydheten som bortblåst. Som om det jag läser och det jag ser från fönstret är utdrag från två helt olika världar. Vilket det ju säkert är... Men för oss ex-spioner hade såna nya påhitt underlättat ganska mycket.