Ett hej är inte alltid ett hej

Kursledaren pratade om säkerhet och ganska snart petade han in, mellan hantering av rån och falska sedlar, det viktiga i att alltid rikta sitt hej mot kvinnan i sällskapet innan blicken och hälsningen vänds till mannen.

Det var alltså en säkerhetsutbildning som då jag gick den, för ungefär ett år sen, mynnade ut i en slags kurs i vett och etikett. Alltså några råd till oss som föddes med en såndär syltburksetikett fastklistrad på pannan där det med stora bokstäver står: KVINNA. Den har liksom kliat och skavt i huvet sen dess.

Egentligen fattar jag grejen. För som kursledaren sa, så finns en risk att den andra äkta hälften ser det som ett hot, som ett intråg på hennes revir. Och det vill man ju inte. Det kan bli obehagligt. Kanske till och med stötande och uppfattas som någon form av invit. För det spelar ingen roll hur mycket medarbetare jag än är. Min främsta etikett kommer alltid att stavas kvinna och min roll kommer alltid bestå i att vara söt och villig att både suga kuk och stämpla in rätt antal varor.

Ett hej är inte alltid ett hej och från och med då började jag tänka på vem jag sa hej till först. Med hänsyn... till något.

Jag ska sluta suga kuk.

Underdog

Det ligger en jäkla massa kosmisk verksamhet bakom mötet mellan två människor som faktiskt har en chans att börja gilla varandra. Jag såg honom idag. På golvet vid sängen hade min vän skolkataloger på hög som jag bläddrade i den här morgonen. Jag såg det där ansiktet som jag började gilla och jag tror att hela universum sa till mig att jag skulle älska honom. Det gjorde jag, och jag tänker när jag ser honom, 2004, ovetandes, oskyldig, att jag vill säga något. Som typ att jag vet hur det blev. Jag har inga kloka råd att ge, inget mod, ingen visdom fyra år senare. Och fan heller att jag vet något om kosmos.

I köket lyser solen in. När jag kom hem stängde jag inte ytterdörren efter mig. Det är fint väder. Jag släpper liksom in det. Jag lagar mat som inte är komplicerad, värmer orientalisk soppa i en kastrull, blandar ut med tonfisk. Jag lyssnar på Bob Dylan för att jag för två dagar sen upptäckte att jag gillar honom. Jag läser Factotum, skriven av Charles Bukowski och jag får lust att förklara varför jag tycker att han är helt okej. Så jag skriver något om det.

Hans alter ego, Henry Chinaski, är ett fyllo, bötfälld för allt från att ha blottat sig till otaliga rattfyllor, och han anstränger sig inte speciellt mycket för att behålla ett jobb. Förutom på Postverket, som han arbetar på i elva år, men det är senare, och då ägnar han nätterna åt att supa, knulla, och komma till jobbet okammad, bakis, sliten.

Men Bukowski säger att han älskar kvinnor. Och jag tror honom. Han romantiserar inte kvinnorna han skildrar, sätter dom inte på piedestal och inte heller är dom mesiga kuttersmycken. Bukowski ville ha en brud som han kunde dela sina intressen med. Alltså supa, slåss, älska och spela på hästar med. Och såna brudar hade han.

Nina Lekander skriver i efterordet till Postverket att Bukowski är som en toalett vars spolknapp hakat upp sig och står och brusar i bakgrunden. Och att brusande toaletter ändå är något man kan stå ut med... typ. Och ibland läser man en mening som gör att man tappar andan lite grann. Så man måste läsa uppmärksamt.

Det är hur som helst en fin dag, som gjord för att sitta ute och tänka på skolkataloger och kolla upp upp på träden o himlen. Och Dylan sjunger.


I wasn't born to lose you. I want you, I want you, I want you so bad, Honey, I want you.

kärlek mord & passion

det börjar här och jag är fjorton igen.

efter fem dagar i haninge är jag på fötterna igen. vila, säger vissa. och jag har gjort det. vad som förväntats är egentligen självinsikt, men jag är mest frustrerad. idag kom ett brev på posten från fanny. det ska jag läsa på bussen.

och jag har inte kommit fram till något förut att jag på något sätt vill hindra den gnagande känslan från att äta upp mig helt och hållet. tiden är en tand som tuggar och tuggar.

jag är fjorton och arg.

bussbyte.

klockan blev nästan tolv och jag rökte min cigg och klev på bussen. och det är som en tvångstanke att jag tittar efter någon vid centrum, söker blicken över de tomma, alltid så tomma, hållplatserna och busskurerna och snurrande reklampelare. alltid samma sak,

ingenting.

och vad jag än gör så är det då, när jag förvirrat men målsökande scannar av området som jag inser - det här är ensamhet. och det spelar ingen roll vem jag är med eller vilken bok eller gratistidning jag håller i handen, bara

ensamhet.

med insikten om att vad som slets ifrån mig trots det existerar någonstans i närheten av ett folktomt och gatubelyst centrum - någon jag lämnat och på samma sätt blivit lämnat av. jag är på bussen och den rullar förbi som om ingen jävla sak någonsin hänt.

i gullmarsplan är det bussbyte och så vaknar jag.
hel och utvilad, typ.