Jag har en liten uteplats, där jag ibland sätter mig på en trappavsats och röker. Det är en ganska oskött uteplats. Jag har en slags buske i en stenkruka vars löv gulnat. En ranglig grill står lutad mot husväggen. Och så är det stenplattor på marken, och mellan springorna har maskrosblad, rötter och gröna växter letat sig upp på vissa ställen. Mitt hopp är som det fula, men så oskyldigt naturliga, som växer där det inte passar.
Alla tankar jag tillägnar honom är bara mörkertal i hans värld, inget som syns, inget som han vet något om. Jag hoppas, vilket är så fruktansvärt meningslöst och redan nu ser jag det som en förlust. Ändå är det så hoppfullt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar