Underdog

Det ligger en jäkla massa kosmisk verksamhet bakom mötet mellan två människor som faktiskt har en chans att börja gilla varandra. Jag såg honom idag. På golvet vid sängen hade min vän skolkataloger på hög som jag bläddrade i den här morgonen. Jag såg det där ansiktet som jag började gilla och jag tror att hela universum sa till mig att jag skulle älska honom. Det gjorde jag, och jag tänker när jag ser honom, 2004, ovetandes, oskyldig, att jag vill säga något. Som typ att jag vet hur det blev. Jag har inga kloka råd att ge, inget mod, ingen visdom fyra år senare. Och fan heller att jag vet något om kosmos.

I köket lyser solen in. När jag kom hem stängde jag inte ytterdörren efter mig. Det är fint väder. Jag släpper liksom in det. Jag lagar mat som inte är komplicerad, värmer orientalisk soppa i en kastrull, blandar ut med tonfisk. Jag lyssnar på Bob Dylan för att jag för två dagar sen upptäckte att jag gillar honom. Jag läser Factotum, skriven av Charles Bukowski och jag får lust att förklara varför jag tycker att han är helt okej. Så jag skriver något om det.

Hans alter ego, Henry Chinaski, är ett fyllo, bötfälld för allt från att ha blottat sig till otaliga rattfyllor, och han anstränger sig inte speciellt mycket för att behålla ett jobb. Förutom på Postverket, som han arbetar på i elva år, men det är senare, och då ägnar han nätterna åt att supa, knulla, och komma till jobbet okammad, bakis, sliten.

Men Bukowski säger att han älskar kvinnor. Och jag tror honom. Han romantiserar inte kvinnorna han skildrar, sätter dom inte på piedestal och inte heller är dom mesiga kuttersmycken. Bukowski ville ha en brud som han kunde dela sina intressen med. Alltså supa, slåss, älska och spela på hästar med. Och såna brudar hade han.

Nina Lekander skriver i efterordet till Postverket att Bukowski är som en toalett vars spolknapp hakat upp sig och står och brusar i bakgrunden. Och att brusande toaletter ändå är något man kan stå ut med... typ. Och ibland läser man en mening som gör att man tappar andan lite grann. Så man måste läsa uppmärksamt.

Det är hur som helst en fin dag, som gjord för att sitta ute och tänka på skolkataloger och kolla upp upp på träden o himlen. Och Dylan sjunger.


I wasn't born to lose you. I want you, I want you, I want you so bad, Honey, I want you.