där jag bor.

Området själv är trist; här finns inte mycket mer än tysta gator, fönster upplysta av ljusstakar, bilvägar som löper om varandra och några träd och buskar som alla är utan löv. På eftermiddagarna när mörkret och skuggor faller över gatorna, infinner sig en alldeles speciell tystnad. Den är kompakt, också utan snön.

I ett av hyreshusen dras persiennerna upp, en julstjärna och pelargon blir synlig. Blombladen har börjat torka på vissa ställen, från gatan går den att urskilja om man tittar noga. Vad som inte syns ordentligt är några mindre prydnadssaker - två små glasskålar, en sorts kristallglittrande ljushållare - och en mindre murgröna vars gröngula bladverk hänger ner över marmorbläcket.

Jag tänker på Che Guevara, kvinnokampen, när homosexualitet betraktades som en sjukdom och man ringde och sjukskrev sig. Den sortens revolution. Klockan visar fem eller sex och då, om de alldeles vanliga vardagarna, stannar bussarna och släpper av människor vars händer bär portföljer, cigaretter eller verktygslådor.

Från fönstret kan man se dem. Bakom murgrönan och glasskålarna kikar jag på de som går av och går på. Revolutionen finns där som i revolutionens Frankrike, som under berlinmurens fall, som vid Ches sammansvurna uppror; den finns där, fastän mindre kraftfull och kanske mer ensam.

Under armen har de väskbärande, cigarettrökande, snabbgående sina egna kamper och revolutioner. Kvarlevor från det undertryckta, gamla och dammiga, revolterna och revolutionerna som aldrig blev, de som väntar att komma, de som glömts bort, de som uppnås varje gång de tar ännu ett promenadsteg framåt - allt detta liksom vibrerar i fingerspetsarna. Om än mycket mycket lite.

allvar

jag sa nån gång, det var inte länge sen, att: nu har jag slutat vara pretentiös. har lämnat en era. har slutat ta mig själv på så stort allvar. jag kan skratta åt mig själv, för det är väl det som är distans, att skratta åt sig själv. eller med. jag kan håna. jag kan håna mig själv och det är knäckande. jag lägger mig i sängen och får svårt med sömnen. distans, my ass.

men alltså

man har bakom sig en lång historia av spruckna förväntingar. molnen drar ihop sig. jag ser det från busshållsplatsen. gatorna, bilarna, regnet - allting hörs. viskar. ropar. vrålar. det är bara himlen som tystnar. och där står jag med matkassar i händerna.

kommer hem. har tre fönster i köket, i det mittersta är persinnerna neddragna. jag finner mig själv ensam, men jag finner mig inte i ensamhet. det finns olika sorters ensamhet, den självvalda och den ofrivilliga. den i gemenskap när man inte får säga sitt, till exempel, och den konstanta, den själsliga. den här ensamheten kan jag stå ut med.

för det är som när man skyndar sig från bussen på väg hem, och det regnar. eller snöar. eller blåser hårt. och man har för tunn jacka för att man tyckte den var fin med sjal till. man står ut, på grund av vetskapen att snart komma hem, värma sig - och sen orka ta sig ut igen. då kan man stå ut med det mesta. det kan också vara så kallt att man tror att det ska vara så. blir till ett konstant och naturligt läge.

och man kan bygga sitt liv på förväntningar. är det inte så nån sorts mening skapas? jag har ju en resa i huvet, jag drömmer om tåg. enligt freud är det nåt om sex.. allt är fallos... men jag drömmer inte om tunnlar. jag drömmer om resan och landsvägar och mina inre resväskor. bilen som kanske lämnar mig nånstans i ingenstans - resväskor som två tysta gravstenar bredvid mig. det är tågen, känslan av att vara på väg, drömmer aldrig om destinationens slutpunkt.
för nånstans letar jag kryphål. en fristad från förväntningar.

tänk: vad gör dig lycklig? så gör det.

säger förväntingar och förlåt för att jag sparat och samlat men jag kan ändå inte leva upp till er. och jag tänker på ensamhet... och det här som min favvogubbe hjalmar söderberg sa:
jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.

jag vet saker, men hur fan tror man?

HEJ livet

nu har jag tvättat lakan, örngott, strumpor, linnen, trosor. handtvättat linnet med fläckar och skrubbat försiktigt med klorin, nu är det nästan helt vitt. vitt som reklamleenden. vitt som a4-papper. jag känner en viss sorts tillfredställelse. jag är nöjd. från tvättpåsarna luktar det friskt av grumme, inga speciellt starka dofter som från parfymerat sköljmedel.

bara rent.

och ikväll. det är fredag, jag känner inte för nåt. trots att en drink eller två inte skulle sitta fel, trots ledighet och ren tvätt. det blir så ibland, man är tillräckligt nöjd med tillvaron att det kvittar en decemberkväll. det kvittar för gud och tapeterna och grannkatten bryr sig inte heller. man är nöjd och lat och trött. men tröttheten sitter inte i ryggraden som den brukar, den är i sinnesstämningen, i blicken. källan går liksom inte att finna i lederna.

men VAD FAN. jag blandar en drink, ja det gör jag. sitter vid köksbordet och i fönsterbläcket en vissen, torkad, nerfallen

DÖD azalea,

i vit kruka förvisso. en vit, hel och ren kruka som piggar upp DÖDEN. och bredvid den ett halvtomt mjölkpaket, som jag inte ställt dit. eller glömt. eller vad nu orsaken kan vara att den står där. men den står där lika självklar som blomkrukan, dom svarta ljushållarna, flodhästen i keramik, en prydnadssak som vilken annan.

HEJ, mjölkpaket säger jag. HEJ livet. man lever bara en gång, tror jag. tvätten är tvättad och det är fredag. jag känner inte för nåt, och just nu kan jag inte göra så mycket åt det. men jag ska duscha och klä på mig, låsa dörren efter mig och ta en buss och hitta orken och säga HEJ och inte vissna som blommorna i fönstret.