passionen.

jag tänker som ett geni, skriver som en medelmåtta och pratar som en idiot. vem var det som sa det? för tankarna är alltid lite bättre innan de filtreras genom sinnets hela kretslopp. det genialiska måste ta sig igenom alla möjliga barriärer, en sorts löjligt censureringsmaskineri, som reducerar, plockar bort och tar isär till det mindre storslagna. eller mest gör det mer dugligt att förstå sig på. så konkretiseras tankarna, blir till handlingar och konsekvenser.

tankarna visar sig i ömhet, slag, ickeberöring. musik, matematiska ekvationer, ord i tal, ord i skrift. tonläge, handrörelser, höjda ögonbryn. alla möjliga sätt att försöka sig på att kommunicera, förklarara, formulera - tankarna alltså.

försökte mig på att kommunicera något jag kände, men så kom jag på att jag måste veta vad. och hur. och varför. när allt kommer till kritan handlar det om att välja, och fastän man gör vadsomhelst för att undvika det är det lätt att ramla på insikten att ett ickeval också är ett val. eller att ett ickeval också leder till konsekvenser som av ett val. jamen, såklart, men jag var tvungen att reda ut en sak. den stora passionen, kan man väl kalla den, hur krystat storslaget det än låter.

började läsa Maken, köpte den i bokhandeln för biblioteket var för tidigt-stängt på grund av sommaren. jag hade tänkt på boken rättså länge, utan några egentliga förkunskaper om handlingen. ändå föreställde jag mig hur den skulle reda ut den där härvan, liksom knyta ihop säcken eller iallafall ge mig nål och tråd så jag kunde fixa dom brustna sömmarna. såattsäga.