Ni fattar inte. Ni fattar er inte på linjära ormsvängar och de lätta spindelkliven som rör sig i huvet. Hur de slutar kännas och spelar döda för ett tag.

Inget mer storslaget än så.

Jag pratar på. Det är kallt och isen är tjock. Det är nån slags vacker färg på himmelen. Skridskovängar hit och dit, tvärstopp och nästanrammel. Vi åker mot solen, säger jag.

Jag är inte desperat, jag följer bara dagordningen. Det är halt på isen men jag klarar mig. Jag har konstiga kläder, och vit toppmössa, och jag gör vad som måste göras. Vi leker ihop och handlar mat och toapapper. Sånt tycker jag är avslappnat och roligt, ska ni veta. Och vi skämtar om radhus och ångeströkning under fläkt.